Jag plågar mig en liten stund varje dag med Bella och Edward. Av någon anledning kan jag inte låta bli att tycka att hon är ett sådant våp. Hon har gett upp hela sitt liv när Edward lämnat henne och den enda gång hon känner sig levande är när hon tror att hon hallucinerar och hör hans röst. Jag känner igen känslan av att kärleken är på liv och död när man är 17 år, men någonstans får det vara nog...Det är jobbigt när man inte kan låta bli att hetsa upp sig över en bokkaraktär. Igår läste jag en kommentar som Bella hade om sin vän Jacob. Han har hjälpt henne att fixa en motorcykel och hon beundrar hur duktig han är. Hon tänker att han och hans kompisar blir så till sig över att få meka med motorcykeln och att hon "hade behövt en y-kromoson för att riktigt förstå deras iver". När jag läste det kunde jag bara fnysa ( fnös nästan så högt att H vaknade...). Är det en modern jämställd tjej som tänker så?!
Nej, ikväll måste jag nog ta en paus från vampyrer och läsa lite i min nya bok som jag skaffade idag, "Skynda att älska" av Alex Schulman. Jag har väntat hela hösten på att den ska bli ledig på biblioteket men nu har jag gett upp och köpt den.
Kära Bokslukare
SvaraRaderaJag förstår ditt fnysande. Jag har ju själv tre döttrar som aldrig var såna när dom var tonåringar.