Här kommer månadens dikt, tagen från diktsamlingen "Spårvagnar" av Emanuel Blume.
Den nya restaurangen
jag läste en diskret annons i GP häromdan
om en ny restaurang som hade öppnat här i stan
jag sneglade på diskberget som växte i mitt kök
och tänkte att, okej
jag kan väl göra ett besök
när jag kom till restaurangen bländades min blick
doftmarschaller fladdrade omkring mig där jag gick
upp för trappan
genom dörren
längs en matta som var röd
det doftade av rådjursstek och vin och nybakt bröd
den som är hungrig måste ju ha mat
vad spelar det då för roll vad som finns på våra fat?
även om stället kändes lite dyrt för mig
var jag alldeles för hungrig för att säga nej
jag blev visad till mitt bord av en kypare i frack
han bockade och bugade
jag stammade fram ett "tack"
kristallkronor, mahognyträ och guld vart än jag såg
menyn jag fick var tjock som en IKEA-katalog
jag bläddrade bland aperitifer
viner och desserter
tänkte "alla som går hit måste vara miljonärer"
så döm om min förvåning
det var helt otroligt, men
inget på menyn kostade mer än tjugo spänn
där fanns oxfilé och ryggbiff
där fanns kräftstjärtar med dill
där fanns laxpaté och sushi
där fanns tusen sorters sill
ingenting var dyrare än vanligt billigt ris
jag beställde, och på fem sekunder kom en servitris
den som är hungrig måste ju ha mat!
vad spelar det för roll vad som finns på våra fat?
jag kastade i mig maten, men den fastnade i min hals
jag tuggade och tuggade, men det smakade inget alls
jag sa till servitrisen
"det måste blitt nåt fel"
och beställde in en äppelpaj med glass och med kanel
sen bad jag om en pizza
servitrisen nickade varmt
men allt jag fick på tallriken, det smakade likadant!
pastasallad
vitlökssmör
en lagrad flaska gin
smaken var densamma vad än jag beställde in
jag kunde inte skilja kaviar från rostad lök
så jag reste mig och styrde stegen rakt mot deras kök
där var fullt med maskiner
överallt gick rör
som pumpade runt substanser
med en kemisk stark odör
jag bara stod och stirrade
vad kunde detta va?
då kom kyparen och servitrisen fram till mig och sa
"den som är hungrig måste ju ha mat!
vad spelar det för roll vad som finns på våra fat?
kära lilla kund, det var trevligt att du kom
men hur maten har lagats ska du inte bry dig om"
men jag krävde att få veta
"var har ni eran kock?
vad har ni gjort av spisarna och grytorna med lock?
och var har ni era råvaror?
frågade jag matt
då såg dom på varandra och så brast dom ut i skratt
"sätt dig ner och lyssna, naive lille vän
här finns inga råvaror! har du inte fattat än?
här lagar vi med stärkelse, gelatin och lecitin
sen kryddar vi med glutamat och färgar med karmin
det finns ingen fisk i fisksoppan,
i vårt bröd finns inget mjöl
inga bär i vår blåbärspaj ingen malt i vår öl
men tänk vad allt är billigt!" sa dom sen och log
jag stapplade mot dörren
för nu hade jag fått nog
den som är hungrig måste ju ha mat
och kanske är jag kräsen, vek och obstinat
men jag får kväljningar av allt det där
som finns på våra fat
man kan kalla det för mycket
man inte fan är det mat
Emanuel Blume(2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar