Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag har jobbat länge som lärare men sadlat om till bibliotekarie och inte ångrat mig en sekund!

onsdag 31 maj 2017

Trots att jag numera slipper omdömen, utvecklingssamtal och skolutflykter (som ju ändå är kul), så känns det som att jag sitter på ett x2000-tåg i full fart. I helgen hade vi mina föräldrar i stan och på söndagen så åkte jag till Borås. Efter måndagens seminarier så är det nu en inlämningsuppgift kvar, som ska lämnas in på söndag och som jag är i stort sett klar med, samt en komplettering på förra kursen. Då jobbade vi i par och det kan vara knepigare än man tror även när det är någon man samarbetar bra med. Igår var det kvällsarbete och idag kunde jag visserligen åka hem tidigt, men då hade jag två polemasande pojkar med mig som tog god tid på sig att komma hem och nu känner jag mig som överkörd av det där tåget jag sitter på.

Man skulle kunna tro att andra världskriget är ett uttjatat ämne i litteraturen. Vad mer kan sägas? Jag har just läst en bok som får mig att förstå att mycket finns kvar att berätta, förmodligen lika många historier som livsöden. Författaren Anthony Doerr lyckas i sin "Ljuset vi inte ser" berätta historien om den tyske barnhemspojken Werner, som aldrig någonsin får chansen att välja sin väg, det enda han kan göra är att följa med och försöka överleva, och den franska, blinda flickan Marie-Laure som med hjälp av sin kloke och kärleksfulle far lyckas bli en stark flicka som inte ger upp utan överlever.
Deras öden vävs samman på oväntade sätt och jag önskade hela tiden att det skulle gå bra för dem.
Om ni undrar vad ni ska läsa i hängmattan i sommar så ta den här! Den är helt klart en av de bättre jag har läst i år.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar