Helgen har bestått av föräldrar på besök, grillning, kallblåst och lite mösstickning. Förra veckan var det alldeles för varmt för att sticka yllemössor, men nu går det bra igen. Jag har också gråtit mig igenom svt:s fantastiska dokumentärserie "Känn dig som hemma". Den borde vara obligatorisk för alla att se! Utanför Östersund, i Grytan, finns ett flyktingboende. Det var där de vägrade kliva ur bussen den där gången, om ni minns.I alla fall, det finns en tjej som heter Emma, en riktig eldsjäl, som startat en grupp som jobbar för att hjälpa alla dessa nyanlända i Grytan. Under sex månade och tre program får man följa hennes och hennes vänners arbete, lära känna olika flyktingar och deras öden. Det är helt omöjligt att inte fångas av alla dessa makalösa personligheter och öden. Om ni inte redan gjort det så se den!

Jag har äntligen kommit igång med att läsa böcker på riktigt igen, på bekostnad av mina studier tyvärr... Härom veckan läste jag Malin Wollins "En mamma blir till". Det är den andra boken av henne som jag läser och den här handlar om att vara gravid och att bli mamma. Malin Wollin är krönikör i olika tidningar och fyrabarnsmamma.  Hon skriver oftast så att man inte kan låta bli att fnissa på ungefär var tredje rad. Men i boken finns ett allvarligt kapitel som handlar om när det inte går bra, när man får missfall eller annat jobbigt händer. Av allt i boken så är det det svåra kapitlet jag känner igen mig mest i. Känslan när man vet att det inte kommer att gå bra och man inte kan göra något, sorgen att förstå innan något har hänt. Jag har också förlorat barn och jag förstår precis vad hon menar när hon beskriver hur man förlorar en del av sig själv. Jag tycker att jag fått ett stråk av sorg i mig som jag aldrig tror kommer att försvinna. Men, sådana erfarenheter bär vi väl alla på, alla har vi upplevt saker som påverkar oss för all framtid. Och, när man ser alla de livsöden i Grytan, så inser man att man ändå inte varit med om så mycket hemskt i livet.