Häromkvällen var jag och min syster på bio och såg filmen om Björn Afzelius; Tusen bitar. Mikael Wihe och Björn Afzelius var självklara delar av min uppväxt. Det som berörde mig starkast i filmen var hur mycket Afzelius delade av sig själv genom sin musik. Flera personer säger att han var en hemlig person som inte släppte in andra, men när man får veta mer om  hans barndom och uppväxt så inser man att han berättade allt i sin musik. Och när man förstår vad han gick igenom, en psykiskt sjuk mamma som så småningom tog sitt liv, och en kärlekslös barndom, så blir hans texter plötsligt väldigt sorgliga. En bra film som fick mig att gå hem och lyssna på hans och Mikael Wihes låtar igen!
Två ljus