Sitter uppkrupen i soffan, under en varm filt, och läser "Jag heter inte Miriam" av MajGull Axelsson. Det är en slump att jag råkar läsa den just nu, mitt i den röra som Sverige befinner sig i. Efter ungefär tio sidor måste jag ta en paus för det gör för ont att läsa vidare. Jag visste innan jag började läsa att det här nog skulle bli årets bästa och jobbigaste läsning och det kan man lugnt säga att det är! Tänk om man kunde smyga in Miriams fruktansvärda berättelse i alla människors hjärtan. Då skulle inte SD ha haft enda person som röstat på dem. Förresten skulle de inte ens ha existerat.
Miriam fyller 85 år och uppvaktas av familjen. I nästan sjuttio år har hon, för att överleva, låtsas vara judinnan Miriam, men i själva verket är hon rom och hette en gång Malika. Romerna hatades till och med av judarna och det var förbjudet för dem att flytta till Sverige ända till 1954. Miriam överlevde koncentrationsläger, sin pappas och farfars försvinnande, sin lillebrors död men det var på bekostnad av sin identitet och sin historia. När man läser om vad hon överlevde undrar man hur stark en människas överlevnadsinstinkt är. Och hur stark är man inte om man lyckas dölja sig själv och låtsas varje vaken sekund i sjuttio år. Hur orkar man älska andra människor och leva?
MajGull Axelsson skriver oerhört bra. Jag är hos Miriam i koncentrationslägret. Varje ord gör ont att läsa och ändå går det inte att sluta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar