I  "Mannen som glömde sin fru" känns det som att syftet är att visa hur det går när man stagnerar i sitt liv, sitt äktenskap, ja överhuvudtaget går vilse i sina relationer. Vad händer om man plötsligt får upp ögonen och ser sitt liv i ett nytt ljus? För en massa år sedan deltog jag i ett jämställdhetsprojekt där ett av vår lärares favorituttryck var "att byta glasögon", lite samma sak. Jag förstår och uppskattar syftet med boken. Vem skulle inte behöva öppna ögonen på vid gavel och se sitt liv i ett nytt ljus någon gång emellanåt?! Men, jag irriterar mig alltid när författaren har ansträngt sig för att vara rolig och här får jag den känslan ibland. Inte hela tiden vill jag dock påpeka. Det är klart att det kan uppstå komiska situationer när en person glömt allt, till och med vem han själv är. Och ibland blir det kul, till exempel i början när huvudpersonen ligger på sjukhus och tvingas dela rum med en oerhört irriterande och komisk man, men ibland blir det bara krystat. Eller, jag vet inte, kanske är jag ovanligt kritisk efter att ha läst en väldigt bra bok i en helt annan genre alldeles nyss. Eller så har jag bara svårt att identifiera mig med en medelålders halvalkoholiserad drummel till karl. Fast jag brukar kunna identifiera mig med nästan vem som helst i en bok, så jag vet inte. Läser vidare med en kluven känsla.