Efter en lång dag i bilen med svåger och morbror så befinner jag mig äntligen på semester (vill dock poängtera att det inte var sällskapet som gjorde resan lång). Kroppen fick en smärre chock när man klev ur bilen efter en het och kvav vecka i Uppsala. Här är det ungefär tio grader och blåst. Men, vad gör väl det, desto varmare är gemenskapen.
Under resan har jag läst "Då tänker jag på Sigrid", en debut av Elin Olofsson. Det handlar om Hanna som återvänder till den jämtländska byn och gården där pappan vuxit upp. Hon flyr från sin gifte älskare i Stockholm och har sagt upp sig från sitt jobb. I byn finns pappan kvar och farmodern, Sigrid, som Hanna knappt någonsin träffat efter en konflikt i familjen. En annan viktig person är Kalle som tar hand om Hanna när hon kommer hem till gården. Att läsa den här boken är som att komma hem. Miljön och språket känns som hemma. Jag är oerhört mottaglig för böcker i den här miljön, kan känna dofterna, höra människorna prata på dialekten jag saknar så ofta. Men, det är inte bara det som gör att den här boken värmer själen som ett par varma tofflor. Boken handlar om att förstå och förlåta, att livet aldrig är svart eller vitt. Jag tycker om Hanna och hennes pappa. Även Sigrid, som är den elaka häxan i Hannas barndom blir till sist en person att förstå och kanske till och med tycka om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar