Lila hibiskus

Tjohoo!!!
Nu är jag tillbaka igen. Sportlovet var fullt av trevligt umgänge och aktiviteter med familj och släkt och den lilla tid som blev över ägnade jag åt...håll i er nu...att läsa!

"Lila hibiskus" är den bästa boken på länge. Har ni inte läst den så tycker jag att ni ska göra det. Min kollega på jobbet som var omtänksam nog att ge mig den sa att den är mer lättläst än Chimamanda Ngozi Adichies andra bok"En halv gul sol " så det var kanske bra att börja med
"Lila hibiskus". Fast jag måste läsa hennes andra böcker också, det är helt klart.

Skildringen av Kambili och hur hon växer upp i den otrygga familjen med pappan som hon både hatar och älskar är mycket välgjord och skrämmande. Samtidigt som det känns fullständigt omöjligt att acceptera att hon kan älska och se upp till sin pappa så mycket, så förstår man också Kambilis kärlek och respekt för fadern, som ju mitt i all galenskap älskar sina barn och gör många viktiga insatser för samhället. Det är väl bara att inse att det är som det mesta i livet, komplicerat och långt ifrån svart eller vitt.

Jag hann faktiskt se två filmer på lovet också. Den första var en äkta romantisk Hollywoodfilm, "Letters to Juliet". Det finns egentligen inte så mycket att säga om den, annat än att den fungerar perfekt som behagligt ögongodis när man är på det humöret.

Den andra filmen "Black swan" var i en helt annan genre. Natalie Portman spelar dansösen Nina, vars liv enbart kretsar kring balett. När hon får huvudrollen i en alternativ version av Svansjön, där hon ska dansa både den vita och den svarta svanen är hennes lycka gjord, tror hon. Men det hela utvecklas till en riktig psykologisk mardröm. Jag såg filmen i sängen, på datorn sent en kväll och jag har aldrig varit så tacksam som då för den snarkande tvååringen bredvid mig. Den var riktigt läskig på ett bra sätt.