Äntligen lördag!

Äntligen lördag och vi var klarvakna i vanlig tid, klockan sex. Är inte det typiskt så säg? Men det är ändå härligt förstås att få ligga och mysa, läsa tidningen och fika i sängen. Idag ska vi testa och ta av stödhjulen på H:s cykel. I ett par veckor har han cyklat utan att egentligen använda dem så vi tror att han är mogen. Igår var det min sista dag i klassen jag tillbringat min tid den här hösten. Stämningen blev lite sorgsen. Nu ska de få en helt ny lärare igen och det är ju alltid jobbigt även om jag säkert tror att det kommer att bli bra. Jag ska återvända till min engelska i femman men jag kommer att sakna "min" klass.

Det är mycket som snurrar i mitt huvud just nu, eller det gör det alltid förstås, men mer än vanligt. Jag har svårt att koncentrera mig på djupare litteratur utan håller mig till lättlästa bladvändare som lugnar hjärtat. Emma Hambergs andra del i serien om Tessan i Rosengädda, är perfekt för det ändamålet.

Tessan fick det gamla stationshuset av Jane och känner sig fri och lycklig för första gången någonsin. Hon planerar att öppna resturang och renoverar huset och provlagar mat för fullt med geten Bella som sällskap. Men, som alltid så händer saker som komplicerar tillvaron för Tessan och hennes nya vänner. Och det gamla livet gör sig påmint på ett oväntat sätt...

När boken tog slut var min första tanke; visst måste det komma mer i den här serien?

 

Nattönskningen

Brrr, vad kallt det var idag. Jag blev hastigt och lustigt utkommenderad på friluftsdag hela dagen. Oförberedd som jag var hann jag aldrig leta åt några varma kläder så jag har frusit som en hund. Den här veckan går till historien som usel på flera sätt så här krävs det tröst! Jag for hem direkt efter dagens vedermödor, bäddade ner mig under ett härligt täcke och började läsa Emma Hamberg. Hennes böcker är som medicin vid sådana här tillfällen.

I helgen läste jag klart Anne B Ragdes "Nattönskningen". Jag tyckte mycket om hennes serie som inleddes med "Berlinerpopplarna" så jag har sett fram emot denna. Den första tredjedelen av boken tog mig en vecka att komma igenom. Det  handlar om Ingunn, en 39-årig journalist. som avverkar män på löpande band. Hon lever livet helt på sina villkor, blandar aldrig in känslor i sina förhållanden och är stolt över att hon kan få alla män hon vill ha i säng. Hon gör alltid slut först för att vara säker på att ingen ska hinna tröttna på henne. Och det var där jag tyckte att det blev en aning tråkigt. Efter att ha fått höra om ett antal av hennes erövringar så kändes det som att det vore på tiden att komma vidare i berättelsen. Egentligen var det nog när det bara var cirka hundra sidor kvar som jag fångades av intrigen och det började hända saker. Jag anade att det gömde sig saker i det förflutna som påverkade Ingunns beteende och det hade jag velat veta mer om. Kanske kommer det i en annan bok?Nu vill jag ändå säga att boken var bra och jag är nöjd att jag har läst den, men om jag hade varit lite mer otålig så hade jag nog gett upp efter de första 75 sidorna.

Idag har jag haft en uselt usel dag! Allt som skulle kunna gå fel har gått fel Jag har sprungit efter bussar, missat två stycken, och bara längtat efter att få komma hem och lägga mig på soffan.
Det enda som kan pigga upp mig nu är Supermom

Bloggjerka

Läser du helst standalones eller serier?

Jag gillar serier och umgås gärna med karaktärerna under en längre tid. Fast jag läser sällan alla böcker i en serie i ett svep. Jag tar oftast något annat emellan för att sedan återvända efter ett tag. Det känns lite som att hälsa på vänner och släktingar med jämna mellanrum.
Samtidigt har jag inget emot att läsa standalones. Vissa historier mår bäst av att avslutas i tid och jag kan vinka av dem utan att vilja läsa mer.
Ofta kan det också kännas välbekant med böcker av en viss författare, även om det inte är en serie. Min nya favoritförfattare Melina Marchetta är en sådan, de två böcker av henne som jag har läst har samma stil utan att påminna om varandra.

Melina Marchetta

Det finns två böcker på svenska av Melina Marchetta; "Jellicoe Road" och "Francesca". Båda böckerna är fantastiskt bra! "Jellicoe Road" skrev jag om i juli.  "Francesca" handlar om den 16-åriga Francesca som just bytt skola och inte trivs det minsta. Hon är arg på sin dominerande och karismatiska mamma som bestämmer allt. En dag händer det som inte får hända ; mamman kliver inte upp ur sängen. Hon har drabbats av en depression och hela familjen hamnar i kris. Francesca har alltid känt sig i skuggan av sin karismatiska och dominerande mamma och när mamman plötsligt bara ligger i sängen och inte förmår något alls blir det totalt kaos inom Francesca. Men vännerna visar sig finnas där man minst anar det. I båda Marchettas böcker hittar huvudpersonen en inre styrka och kraft och visar sig vara mycket mer omtyckt och viktig för andra än vad hon kan föreställa sig. Åh! Jag blir så frustrerad för det är så svårt att berätta om de här böckerna på det sätt de förtjänar! Det är så bra, men så svårt att beskriva! Jag kan bara säga: LÄS!

så var det söndag igen...

Varför ska helgerna behöva gå så fort?! Den enda lilla ynkliga trösten är att veckorna också försvinner i samma tempo. Jag tänker ibland att jag skulle vilja kliva in i en bubbla där tiden stannar upp och bara andas ett par kilo. När jag läser en bra bok så hamnar jag på ett  sätt i den bubblan, kanske är det därför jag , på ett för vissa ologiskt sätt, måste läsa mer ju mer stressad jag är?
Jag önskar att jag kunde ta mig i kragen och skriva mer också för det har samma effekt som läsningen, ibland.
Hm, så till veckans böcker då.
Nora Roberts är ingen författare som överraskar på något sätt och ganska ofta känner jag att det inte ger speciellt mycket till själen att läsa henne. Men så ibland är hon precis vad jag behöver; romantik, en lagom dos spänning kryddat med vardagsproblem som alltid går att lösa. Den här veckan har jag läst hennes "Värdshuset" och det har passat mig precis. Behöver nog inte ens gå in på handlingen mer än att det är första delen i en ny triologi. Det enda lite nya greppet(i alla fall för mig) är att man får följa mannens tankar och känslor mycket mer än kvinnans och det tycker jag var uppiggande även om det inte på något sätt revolutionerade berättelsen.

En mycket intressantare bok som jag också läst är "Francesca" av Melina Marchetta, författaren till den fantastiska "Jellicoe Road". Men den skriver jag om lite senare.

Så var det fredagsjerka igen

Om du skulle skriva en bok skulle den i så fall utspela sig:

Hm, det beror på...Jag har flera bokidéer. Jag har en historia som skulle utspela sig parallellt i en fiktiv värld och den verkliga. I en annan berättelse skulle handligen vara på ett litet ställe, kanske i  en liten by som den där jag själv kommer ifrån. Min slutsats efter att ha läst om att skriva böcker är att om man ska skriva om verkliga platser så ska man se till att man vet vad man pratar om, antingen genom ordentlig research eller genom att man är väl bekant med platsen. Och eftersom jag blir trött av tanken på research så får det bli den värld jag känner till eller ett eget universum där bara jag själv vet vad som är rätt och fel.