Nu kan jag nog säga att jag börjat komma igång så smått med skolbibliotekarieverksamheten, mer på riktigt. I onsdags hälsade jag på första skolan för att presentera mig. Deras reaktioner skulle jag kunna beskriva som artigt skeptiska. Bortsett från rektorn, som är positiv och lite mer insatt, så var det väldigt uppenbart att de undrade vad jag ska kunna tillföra som de inte kan själva. Och det är klart, om man aldrig haft tillgång till en skolbibliotekarie förut så är det inte lätt att veta. Jag får helt enkelt överbevisa dem om hur bra det är att ha mig!

Jag är hos pappa, det är lördag morgon, regnet hänger i luften och lommen tjoade på sjön när jag kom ut i morse. Idag ska vi hacka päran (potatis). Förhoppningsvis ska det inte vara samma kroppsansträngning som i min ungdom eftersom pappa numera täckodlar så man behöver inte hacka lika djupt för att komma åt guldklimparna.

På måndag ska jag ut och köra bil, 12 mil, för att hälsa på nästa skola. Det känns lite nervöst. Kanske inte sträckan utan mer att köra så långt med en helt ny bil som jag aldrig kört förut. Men, med åren har jag insett att de flesta svårigheter är värst innan man genomfört dem och sedan känner man sig nöjd och duktig när man klarat av det.

"Hon minns inte" av Jonas Brun är en mycket sorglig bok, med stor igenkänning för mig, om hans mamma som har Alzheimer. Genom att berätta om allt hon inte minns så ringar han in hennes liv. Jag känner igen många av de saker mamman gör och säger, saker som uppenbart är sjukdomen. Han beskriver hur hon packar påsar med allt möjligt, påsar som ligger överallt och kan innehålla vad som helst. Min egen mamma gjorde exakt samma sak när hon började bli dement och det blir så uppenbart för mig att det är ett sätt att försöka få någon slag kontroll över tillvaron. Boken berörde mig mycket och fick mig att bearbeta mina egna erfarenheter. Men jag tror inte att jag hade orkat läsa den för fem år sedan...