Hela Sverige, i princip, utlovades rikligt med regn den här veckan. I Jämtland sitter min familj och väntar på att regnet ska sluta så att de kan fjällvandra, för de får tydligen regn verkar det som. I Uppsala sitter jag och längtar efter regn eftersom det är så mycket skönare att jobba när det är svalt och blött (till skillnad från när det bara är fuktigt, det hatar jag) men här strålar solen som om den fått betalt. Och någonstans sitter vädergudarna och skrockar förnöjt åt sitt skämt. Det allra bästa är om ingen är helt nöjd...
Igår kväll fick jag en glad överraskning!
Jag tittade ut genom altandörren i köket och såg en katt som jag antog var grannens hankatt, han som gjorde att familjens kattant kände att hon ville flytta hem till oss i början av sommaren. De båda katterna är väldigt lika bakifrån men om man ropar på hannen så tittar han alltid misstänksamt på en och fnyser medan kattdamen brukar bli lite uppihejsan och komma galopperandes för att bli kliad på magen.
Vi har inte sett vår kattkompis sedan före midsommar och var oroliga för att hon dött eller försvunnit på annat sätt, hon är ändå 15 år. Men eftersom vi har varit borta i flera veckor så tänkte vi att hon kanske hittat någon ny favoritgranne också.
När jag ser någon som liknar henne brukar jag ändå säga hej utifall att. Och igår när jag lite diskret sa hennes namn så tvärvände katten och efter två jätteskutt låg hon på rygg bredvid mina fötter, redo att klappas och högljutt pratandes. Jag antar att hon berättade varför hon inte synts till och kanske var hon en aning förebrående för att vi varit på semester. Min misstanke är att hon varit konvalescent för pälsen var väldigt kort på rumpan vilket tyder på att en veterinär umgåtts med henne.
När vi pratat ut och hon kände sig nöjd med umgänget ställde hon sig och stirrade in i vårt kök genom altandörren för även om hon och jag är mycket bra vänner så är hon löjligt förtjust i T (som lider av svår kattallergi) och undrade uppenbart var jag hade gömt familjen.
Jaja, det är bara att acceptera att jag kommer på andra plats där...
I sommar har det blivit några ungdomsböcker lästa.
En som gjorde lite ont i hjärtat var "Du vet inte vad krig är" av Yeva Skalietska, en 12-årig flicka i Ukraina som när kriget startade började skriva dagbok för att berätta för omvärlden hur det var. Hon och hennes farmor flydde och hamnade så småningom i Dublin. Under flykten träffade de på ett tv-team som intervjuade Yeva och hjälpte henne att ge ut dagboken. När jag läste den så önskade jag verkligen att jag haft en klass, eller något annat gäng ungdomar, att prata om boken med. Kriget blir så verkligt när man hör om det från någon som varit där. Och man får ju inte höra historien ur ett barns synvinkel så ofta. Jag vill att mitt eget barn ska läsa den, men han är ju otroligt svårövertalad nuförtiden och jag har åtminstone en bok till som jag också skulle vilja förmedla till honom eftersom jag tror att det är något som skulle beröra honom om han bara tog sig tid.
Den bok jag tänker på läste jag också nu i sommar och jag är förmodligen sist av alla skolbibliotekarier i Sverige på den bollen, men bättre sent än aldrig.
"Yani" av Nora Kahlil utspelar sig i Botkyrka och handlar om Rayan och hans kompisar. De går i nian och glider runt i livet ungefär som de flesta 15-åringar gör. Men allt är inte lugnt och bra. Ofattbara och orättvisa saker händer som inte går att strunta i. Även denna bok skulle jag vilja diskutera med en högstadieklass och jag förstår all uppmärksamhet den fick när den kom.
Det enda jag hakade upp mig på var att det var så otroligt många slangord som jag bara kunde gissa vad de betyder vilket förmodligen säger mer om min medelålders, medelklassiga tantbakgrund än om språket i sig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar