Det blir mycket läst just nu. Semester, fotbolls-EM, Turboläger för H, ja de där sakerna bidrar naturligtvis till att jag lite diskret kan smyga iväg till något hörn och sjunka in i min bokvärld. "Gone girl" är en sådan där bok som jag har hört alldeles för mycket om. Den har hamnat längst ner i bokhögen på mitt nattduksbord för att jag inte lyckats uppamma någon entusiasm över den. Hade också en bild av att den var så nattsvart att jag var övertygad om att jag skulle bli deprimerad  av den. Men, så har jag ju en systerdotter som jag ofta pratar böcker med, eller rättare sagt, jag är så lyckligt lottad att jag har två systerdöttrar som är äkta bokmalar och som jag ofta utbyter boktankar med. Ja, tillbaka till "Gone girl". För några veckor sedan kom en av mina systerdöttrar med tre böcker till mig som hon hade fyndat på loppis. Gillian Flynns succédeckare var en av dem. Och, då måste jag ju läsa den! Och okej, den var riktigt bra. Förmodligen är jag den sista i bokbloggarkretsar som läser den, men bättre sent än aldrig.
Nick och Amy ska fira sin femte bröllopsdag, men Amy försvinner, Rätt snart leder spåren mot Nick och han blir misstänkt. Inte hamnar han i bättre dager när polisen hittar Amys dagbok där hon berättar om sitt och Nicks liv  tillsammans heller. Men Nick hävdar bestämt att han är oskyldig och vem kan man egentligen lita på? Slutet är oväntat och gastkramande och jag slog igen sista sidan med en känsla av att återigen kunna ta djupa andetag.