Vi har en kanin som numera ska föreställa en utekanin. Efter ett år inne så visade det sig att T får astma av för mycket gos med Speedy. Det här är dock väldigt svårt att förklara för ett litet sällskapligt lurvigt djur som älskar att hänga med flocken. Vi pratar här om kaninen som varje kväll i ett år har nattat sin pojke. Varje kväll när H har krupit ner i sängen så har Speedy hoppat upp på fotändan. Om han har råkat befinna sig någon annanstans och inte riktigt hängt med i svängarna så har han efter en stund, när han upptäckt misstaget satt sig vid dörren och buffat för att få komma in. Det är till och med så att han ibland skuttat fram till H (när han tycker att det är dags) och visat att nu är det nog faktiskt tid att gå och lägga sig. Sedan, när H somnat och vi har smugit ut, ja då har Speedy följt med för att få lite vuxentid. Men nu är det alltså slut med det här Och ja, det går sådär om jag ska vara helt ärlig. För, vi är en aning blödiga både jag och T och vi har väldigt svårt att motstå de där deprimerade öronen och blicken som följer en från uteburen. Så här sitter jag nu, i soffan bredvid den öppna altandörren, som så många andra kvällar och är fullständigt stelfrusen. Lösningen vi har kommit fram till är nämligen att Speedy sover ute, är ute på dagarna när vi är borta, men får sedan komma in på kvällskvisten och umgås. Och eftersom en utekanin absolut inte får bli överhettad, då kan de dö, så får vi se till att det är kallt och skönt för honom och att han kan hoppa ut på altanen när han vill. Min käre T som alltid har kreativa idéer har också tillverkat en jordlåda som kaninen kan sitta i, med sval rumpa och god utsikt. Där sitter han, spanar ömsom ut över nejden, ömsom in på sin familj och suger på en vissnad persilja.  Vi skaffade vår kanin utifrån kriteriet att det var för mycket stök med en hund. Nja, vet inte om vi lyckades riktigt där...

Hur det går med astman? Jodå, den sitter i men det är i alla fall inte kaninpäls på övervåningen...