Höstlov!

Höstlovet är en underbar uppfinning! Att bara stanna upp mitt i höstmörkret, inte behöva kolla vädret för att passa på att bada, inte hinna åka någonstans, inte behöva hinna något särskilt alls.
Idag inledde vi lovet med en megamysmorgon.  H slappade och tittade på film, jag städade kylskåpet och stekte gäddbiffar. Inte jättekul för mig men rätt  skönt efteråt. T kom hemdragandes med en gigantisk gädda i somras som han absolut skulle släpa till Uppsala, men som han absolut inte tänker tillaga eftersom han lever i den villfarelsen att gädda är en oätlig fisk. Eftersom den där gäddan har krävt en egen hylla i frysen så kändes det dags att göra något med den. Jag har bara improviserat tillagningen så vi får se om det är ätbart. För att utmana ödet ytterligare så tänker jag bjuda syster yster och hennes familj på det här på fredag. Reservplanen är hämtpizza.
På eftermiddagen träffade vi T på Fyrishov och badade (i något för många timmar om ni frågar mig). Mina killar vill aldrig kliva upp. Jag tänker alltid på bussresan hem och middagen som man knappt kommer att orka tillaga, den klassiska tråkiga mammarollen...
När jag klev ner i bubbelpoolen satt där fem bröliga högstadiekillar. Puh, tänkte jag, typiskt. Men vad brölar egentligen ett gäng 14-15 åringar om i poolen? Kan det vara brudar? Njäe. Månne det vara kommentarer som inte är rumsrena? Njäe. Är det om nästa fest? Njäe.
Det visade sig att de lekte Maffia. Jag noterade att jag inte var den enda vuxna som satt där och log åt hur söta de var. Ja, de brölade på det där viset som bara högstadiekillar som just kommit över målbrottet kan göra. Men när det är glädjeyttringar för att man gissat rätt på vem som är mördaren, ja då är man faktiskt förlåten.
Imorse läste jag ut boken "Vintervålnader" av Kate Mosse. Min syster snubblade över den på biblioteket, konstaterade att den verkade superintressant och lovade mig den sedan. Och den lovade verkligen mycket. Året är 1926, den unge Freddie stapplar runt i tillvaron och kan inte komma över sin storebrors död för tio år sedan. Brodern dödades i första världskriget. Freddie åker runt i Frankrike och hamnar i franska Pyrenéerna. Efter att fastnat i en oväntad snöstorm och i princip kvaddat bilen så hamnar han i en liten by. Han blir inbjuden till en årlig byfest och tackar ja. På festen träffar han en fantastisk flicka, men det händer underliga saker under den natt de är tillsammans. Dagen efter har Freddie svår feber och det verkar som att han yrar för ingen har sett varken honom eller den vackra flickan Fabrissa på festen. Det handlar om spöken, sorg, historia och minnen som inte får glömmas bort. Boken är bra, men jag kan inte säga att den drabbade mig på det där sättet som riktigt bra böcker gör. Kanske hade jag orättvist höga förväntningar också på boken, det verkade så oerhört spännande Så, läsvärd men inte den bästa i år.