Jag sitter hemma och försöker tappert skriva en klok analys av de intervjuer vi har gjort om informationssökning. Just nu tvivlar jag på att det kommer att bli ens en oklok analys. Vi har läst om det där, de olika faserna i ett nytt arbetsområde och jag har nu uppehållit mig i den förvirrade fasen i en månad känns det som.
Läste just att Henning Mankell dött, 67 år gammal. Tråkigt. 67 år är ju inte speciellt gammalt i dessa dagar.
Bakom soffan ligger kaninen och ser ut som en rugguggla. Han håller på att byta till vinterpäls och det är inte vackert just nu. Dessutom är han alldeles för smart för sin lilla kaninhjärna. Jag behöver knappt tänka ordet borste så är han helt förvunnen. Det är för övrigt samma scenario på kvällarna när jag ska stoppa ut honom i buren. Han kan ha legat utfläkt och sovit i timmar under vardagsrumsbordet, bredvid mig där jag ligger i soffan och läser, och så tänker jag väldigt tyst för mig själv att det är dags att bära ut honom och vips så ligger han bakom soffan! Och då är han plötsligt helt ointresserad till och med av äppelbitar. Nästan varje kväll kryper jag runt, lockar och tjatar medan T ligger och fnissar i soffan och undrar vad jag håller på med.