Familjen är hemma igen och allt är som det ska. Det bästa med att ha varit  skilda åt är ju att man uppskattar varandra så mycket mer när man ses.
Jag har fastnat i Netflix-träsket. När jag var ensam hemma så började jag titta på Forsytesagan, inte bra. Eller jo, den är jättebra, men det är inte bra att det är ett antal avsnitt som alla är drygt en timma långa. Nu kommer jag inte ihåg exakt hur många avsnitt det är men vi pratar om ungefär tio timmar, som jag behöver ägna åt helt andra aktiviteter, läsa kurslitteratur till exempel.
Apropå tv och filmer. I höst är det två dokumentärfilmer jag vill se på bio. "Jag är Ingrid" om Ingrid Bergman, som har fått bra kritik samt "Taikon". När jag var liten brukade jag smyga upp på min farmors övervåning och krypa i hop vid ett litet fönster där man kunde se ut över gården. Bredvid det fönstret fanns hela hennes förråd av gamla Saxons (en fantastisk veckotidning). Där kunde jag försjunka i timmar i tragiska Hollywoodstjärnors livsöden, vanliga människors underliga historier och romantiska noveller. Hela min kunskap om glamorösa skådespelare från fyrtiotalet har jag fått därifrån, och jag vet en hel del. Jag har vunnit frågesporter genom att veta vem Danny Kay var, vad Greta Garbo jobbade med innan hon blev stjärna och annat sådant där viktigt. Så, en dokumentär om Ingrid Bergman är helt i min smak.