Det är sommarlov och livet leker!
Nu är alla i familjen friska och glada igen och vi kan packa och förbereda oss inför tågresan norrut på torsdag.

Jag har återgått till Joyce Carol Oates och "Älskade syster". Under ett par veckor kunde jag inte läsa den eftersom jag var i mycket starkt behov av lättlästa, blommiga berättelser som inte störde sinnesron. Nu har jag kommit i semesterstämning och klarar böcker som raspar på själen (fast jag har packat några lättlästa och romantiska romaner att ta till när det blir för mycket grymheter).

Eftersom jag blir så nyfiken på verkligheten bakom Oates bok så har jag googlat och läst om den verkliga historien om den lilla skönhetsprinsessan som mördades 1996, vid sex års ålder. Det blev inte lättare att läsa boken efter det direkt!

Det absoluta värsta jag vet är böcker om barn som far illa och det är det minsta man kan säga att Bliss Rampike och hennes bror Skyler gör i "Älskade syster". Deras föräldrar framstår som totalt inkompetenta och känslomässigt handikappade när det gäller att ta hand om barn. Det värsta av allt är att de själva tycker att de gör allt för barnen när det egentligen handlar om att de tillfredställer sina egna behov. Jag blir så arg på dem! Samtidigt älskar barnen sin mamma och pappa och slår knut på sig själva för att bli älskade.