Jag kommer inte ihåg hur det gick till när jag lärde mig läsa och inte heller när det var. Däremot vet jag att på sommaren när jag skulle fylla sex så fick jag ett vykort från min blivande förskolefröken, en stor händelse, som jag tragglade mig igenom själv.
När jag gick i andra klass läste jag mammas gamla exemplar av "Sotarpojken 1" av Liza Tezner, en extremt sorglig bok som utspelar sig på 1800-talet. Den handlar om pojken Giorgio som på grund av olyckliga omständigheter blir såld av sin pappa till en elak man som tänker använda honom som sotarpojke. Giorgio träffar fler pojkar under vägen som också går samma, hemska öde till mötes. Giorgio och hans vänner lever i en hemsk, fattig och fruktansvärt farlig tillvaro. Eftersom det inte direkt var en lättläst bok, i synnerhet inte för en åttaåring, så minns jag att det tog mig flera månader att komma igenom den. Vissa kapitel var så sorgliga att jag var tvungen att sluta läsa för jag grät så mycket att jag inte kunde läsa texten. Jag minns också att jag, när jag var klar, berättade för min fröken att jag läst den och hon trodde inte på mig! Nu, i vuxen ålder, kan jag förstå hennes tvivel men då var jag förnärmad i mitt innersta. Ett annat minne från boken är att jag naturligtvis läste alla namnen som de stavades och när mamma sedan berättade hur de italienska namnen egentligen skulle låta så blev det jättekonstigt och det kändes som helt nya personer helt plötsligt. Jag har aldrig läst om boken för jag vet att jag aldrig kan få samma känsla för den om jag läser den igen. Så är det ju för det mesta med böcker man läst som liten, de kan förstöras helt om man läser om dem när man blir äldre. Å andra sidan har jag ibland fått en helt ny behållning när jag läst om en bok då jag plötsligt fattat saker som gått mig förbi första gången. Nu när jag tänker på saken kanske jag ska våga mig på en omläsning. Jag kanske blir glatt överraskad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar