Idag har jag suttit och lyssnat på "Den gamle och havet" igen. Jag förstår varför den är en klassiker. Man kan ju undra hur en bok som handlar om en gammal fattig fiskares tankar och funderingar ska kunna vara speciellt intressant, men det är det. Hemingway förmedlar tankar om fattigdom och beroende av andra människor när man blir gammal. Fiskarens vänskap med en ung pojke är också intressant. Även där handlar det om beroende, skuld och samtidigt respekt för varandra. Relationer är ju aldrig enkelt och det blir tydligt i den här boken. Från den gamle mannens vinkel handlar det om ren vänskap, i alla fall får jag den bilden hittills, medan pojken slåss mot olika känslor och det är mer komplicerat för honom. Han lider till viss del av dåligt samvete också mot mannen.
Fiskaren har en oerhörd kärlek och respekt för naturen. Han säger till fisken han försöker fånga att:
-jag älskar och högaktar dig men tyvärr måste jag fånga och äta upp dig.
Det är en bok som kräver koncentration och tankeverksamhet att läsa. Jag märker att jag går och grunnar på det jag hört i efterhand. Den får mig att tänka på komplicerade relationer i mitt eget liv och jag kommer på mig själv att tänka att det kanske inte alltid är så svart och vitt som jag själv vill tro.

Sedan så måste jag rätta mig själv...
Tidigare så skrev jag att min son gillar Molly Mus, och det gör han. Men boken vi läser tillsammans heter "Var är Mollys vänner?", inget annat.