Helgen har varit lugn och trevlig. I lördags var jag hem till min syster på god lunch. Söndagen inledde jag med att putsa ett fönster! Var imponerad själv. Grejen med våra fönster är att det är en spärr på vädringshaken och för att kunna öppna fönstret helt och putsa på utsidan så måste man skruva bort hela den där spärren. Ett evigt meckande är det. Men nu är det gjort och vem vet, det kanske blir fler innan vintern...

Nu längtar jag väldigt mycket efter min familj och ser fram emot att de ska komma hem snart, kanske i slutet av denna vecka.

Annars så finns det inte så mycket att berätta. Jag jobbar, åker hem, läser, stickar och om stjärnorna står rätt och vinden blåser mot östan (eller ja, ni fattar) så tar jag en liten joggingtur. Det går trögt med utvecklingen men jag kämpar på. Värmen gör att jag har svårt att springa för långt och länge i taget. Min erfarenhet från förra hösten är att det blir mycket lättare när höstluften infinner sig så jag tröstar mig med det.

Nu har jag snart läst alla Anna Laestadius Larssons böcker, har endast en kvar.

Igår kväll blev jag färdig med "Törnrosens triumf" som handlar om den spännande Sophie Sager, den första kvinna i Sverige som anmälde en våldtäkt. Året var 1848 och kampen för att bli tagen på allvar med sin anmälan gjorde att hon blev bespottad och hånad av både män och kvinnor. men hon gav sig inte utan stod på sig och åkte dessutom runt i Sverige och föreläste om kvinnans frigörelse och rätt till att bli tagen på allvar.

Som vanligt är boken en roman baserad på verkligheten och jag vet inte riktigt vad som är sant eller inte. Men jag har ytterligare en bok hemma om Sophie Sager som jag tänker läsa. Den är mer biografisk. Återkommer när jag kommit igenom den.

 Som alla Laestadius Larssons böcker så är den bra, men kanske inte min favorit.

 Igår var jag mycket nära ett psykbryt. Under veckan har jag påbörjat en ny tröja; Lägdan, ett mönster från Yarns and Barns. Det har gått så bra och blivit så snyggt, ända tills jag plötsligt upptäckte igår kväll, efter 16 varv mönsterbård, att jag snott stickningen i ihoptagningen på första varvet. 

Efter att ha djupandats i ungefär en kvart så repade jag och började om. Men det var som om det gått troll i alltihop för det tog mig fyra försök och ungefär lika många timmar innan det blev rätt. Och då var det bara att lägga bort det och gå och lägga sig. Jag var så arg! När jag vaknade i morse så vågade jag knappt kolla om det fortfarande såg rätt ut, men turligt nog så tror jag att det blev bra. Tur för familjen att de inte var hemma för jag hade troligtvis domderat en del på ett högljutt sätt.

"Monstrets dotter" av Kristin Cashore är del två i ungdomsfantasyserien "De utvalda". I förra boken fick vi följa Katsa vars förmåga var att kunna döda vem som helst. Denna gång är det Flamma som är huvudpersonen. Hennes förmåga är att kunna förföra och kontrollera vem som helst. Precis som för Katsa så är det lika mycket en gåva som förbannelse. Men som tur är finns det människor som kan se bortom den magiska förmågan och tycker om Flamma för den hon verkligen är. Mina systerdöttrar tipsade mig om den här serien förra sommaren och jag förstår verkligen varför de gillar den. Huvudpersonerna är starka och smarta men samtidigt mänskliga och trovärdiga. Böckerna är fulla av dramatiska äventyr där inte alla överlever.

För några år sedan när det, plötsligt, dök upp ett antal stickpoddar som jag hängivet lyssnade på så följde jag en podd som hette "Rätt avigt". En av deltagarna, Julia Skott, kom under den här perioden ut med en stickbok som heter "Håll käften jag räknar!" Min plan då var att läsa den men som så ofta i livet kom det andra böcker emellan och det blev aldrig av. Men så i våras när jag botaniserade på biblioteket så dök den upp och jag lånade den. Det är en ganska trevlig och smårolig bok som jag skulle kunna kategorisera som kåserier, även om beskrivningen inte är helt på pricken. Problemet för mig är bara att jag vandrat vidare i livet, lyssnar inte på så många stickpoddar längre och tyckte att boken kändes lite dammig. Det är ju också så att jag läst en hel del andra jättebra  böcker på temat de senaste åren som fått mig att bli rätt kräsen.

Dagens sista bok får bli "Odla från kärnor" av Holly Farrell. En lättläst men samtidigt omfattande bok om allt man kan behöva veta om kärnor, vilka behov de har, sjukdomar som kan drabba dem, hur man tar sticklingar och an massa annat matnyttigt. Jag har en citron på köksbänken vars kärnor jag ska testa att plantera nu när jag har läst vad just citrusfrukter behöver för att växa och må bra. När jag läst den här boken har jag fått en känsla av att man kan odla nästan vad som helst bara man vill och är beredd att lägga ner lite tid.

Så var är regnet?!

 Hela Sverige, i princip, utlovades rikligt med regn den här veckan. I Jämtland sitter min familj och väntar på att regnet ska sluta så att de kan fjällvandra, för de får tydligen regn verkar det som. I Uppsala sitter jag och längtar efter regn eftersom det är så mycket skönare att jobba när det är svalt och blött (till skillnad från när det bara är fuktigt, det hatar jag) men här strålar solen som om den fått betalt. Och någonstans sitter vädergudarna och skrockar förnöjt åt sitt skämt. Det allra bästa är om ingen är helt nöjd...

Igår kväll fick jag en glad överraskning!

Jag tittade ut genom altandörren i köket och såg en katt som jag antog var grannens hankatt, han som gjorde att familjens kattant kände att hon ville flytta hem till oss i början av sommaren. De båda katterna är väldigt lika bakifrån men om man ropar på hannen så tittar han alltid misstänksamt på en och fnyser medan kattdamen brukar bli lite uppihejsan och komma galopperandes för att bli kliad på magen.

Vi har inte sett vår kattkompis sedan före midsommar och var oroliga för att hon dött eller försvunnit på annat sätt, hon är ändå 15 år. Men eftersom vi har varit borta i flera veckor så tänkte vi att hon kanske hittat någon ny favoritgranne också.

När jag ser någon som liknar henne brukar jag ändå säga hej utifall att. Och igår när jag lite diskret sa hennes namn så tvärvände katten och efter två jätteskutt låg hon på rygg bredvid mina fötter, redo att klappas och högljutt pratandes. Jag antar att hon berättade varför hon inte synts till och kanske var hon en aning förebrående för att vi varit på semester. Min misstanke är att hon varit konvalescent för pälsen var väldigt kort på rumpan vilket tyder på att en veterinär umgåtts med henne.

När vi pratat ut och hon kände sig nöjd med umgänget ställde hon sig och stirrade in i vårt kök genom altandörren för även om hon och jag är mycket bra vänner så är hon löjligt förtjust i T (som lider av svår kattallergi) och undrade uppenbart var jag hade gömt familjen. 

Jaja, det är bara att acceptera att jag kommer på andra plats där...

I sommar har det blivit några ungdomsböcker lästa.

En som gjorde lite ont i hjärtat var "Du vet inte vad krig är" av Yeva Skalietska, en 12-årig flicka i Ukraina som när kriget startade började skriva dagbok för att berätta för omvärlden hur det var. Hon och hennes farmor flydde och hamnade så småningom i Dublin. Under flykten träffade de på ett tv-team som intervjuade Yeva och hjälpte henne att ge ut dagboken. När jag läste den så önskade jag verkligen att jag haft en klass, eller något annat gäng ungdomar, att prata om boken med. Kriget blir så verkligt när man hör om det från någon som varit där. Och man får ju inte höra historien ur ett barns synvinkel så ofta. Jag vill att mitt eget barn ska läsa den, men han är ju otroligt svårövertalad nuförtiden och jag har åtminstone en bok till som jag också skulle vilja förmedla till honom eftersom jag tror att det är något som skulle beröra honom om han bara tog sig tid.

Den bok jag tänker på läste jag också nu i sommar och jag är förmodligen sist av alla skolbibliotekarier i Sverige på den bollen, men bättre sent än aldrig.

"Yani" av Nora Kahlil utspelar sig i Botkyrka och handlar om Rayan och hans kompisar. De går i nian och glider runt i livet ungefär som de flesta 15-åringar gör. Men allt är inte lugnt och bra. Ofattbara och orättvisa saker händer som inte går att strunta i. Även denna bok skulle jag vilja diskutera med en högstadieklass och jag förstår all uppmärksamhet den fick när den kom. 

Det enda jag hakade upp mig på var att det var så otroligt många slangord som jag bara kunde gissa vad de betyder vilket förmodligen säger mer om min medelålders, medelklassiga tantbakgrund än om språket i sig

 

 Så är det en ny vecka igen och jag har nu jobbat i tre dagar. Det går bra även om jag bara var tvungen att snooza en extra gång i morse. 

I torsdags när jag kom hem var jag förväntansfull. På morgonen hade jag konstaterat att en av trädgårdens jordgubbar var väldigt nära att vara mogen för plockning. Jag gick ut, lyfte på jordgubben och höll på att svimma av upprördhet! Den nu perfekt mogna jordgubben var bara halv och under den låg en gigantisk mördarsnigel och jag svär på att den tuggade och rapade förnöjt!

Utan att gå in på alltför dramatiska detaljer så kan jag säga att 

-den snigeln äter inga fler jordgubbar!!!!

Tack och lov så hittade jag två nya mognade gubbar på fredagen när jag kom hem så de skyndade jag mig att plocka och äta upp. Mycket goda.

Semesterfirarna härjar på. Igår kom bilder på en myltmyr, full med guldfärgade bär. Och senare på kvällen fick jag bilder på en glad son som fiskat och fått fångst som de skulle röka. 

Så har vi USA och Biden. Jag tycker att han tagit rätt beslut som hoppat av presidentkampanjen. Plötsligt känns valet lite, lite mer hoppfullt och om inte annat så får Trump mer motstånd. 

Läste någonstans att Bruce Springsteen haft konsert i Sverige och att han, utan att ha sagt något rent ut, var uppgiven.

Jag är glad att jag bor i Sverige.

Min kollega tipsade mig om något så spännande som en finsk feelgood i våras.

Den heter "En engelsk romans" och är skriven av Niina Mero, en författare som också forskar om romance. Jag blev inte besviken när jag läste den nu i helgen! Tänk dig stommen av en feelgood, snygga karlar, missförstånd, lite lagom mycket spänning och en unik hjältinna. Lägg så till romantikens poeter, tatueringar, humor, Oxford och en anglofil av guds nåde. Ja då har du den här boken.

Nora bor i Åbo, skulle egentligen bli journalist men då hon insåg att journalistyrket innebär att att hon måste prata med och intervjua folk så tappade hon geisten en aning. I stället började hon studera romantiken och dess poeter och ska nu skriva en magisteruppsats om det. Hon älskar allt som har med England att göra men har bestämt sig för att aldrig åka dit, enda sättet att inte bli besviken på verkligheten. 

Men så ringer hennes oerhört bestämda syster och meddelar att hon ska gifta sig i England och Nora har inte en chans att komma undan. 

Väl där lyckas hon avslöja familjehemligheter, klampa i klaveret och göra sin syster galen på endast några timmar. 

Alltså, jag har fnissat högt för mig själv under vissa kapitel och nästan blivit lite rädd när jag har läst andra. 

En bok jag varmt rekommenderar!

Månadens dikt juli 2024

 På Scipios tid

kunde man gå

hela vägen

genom norra

Afrika i

skugga

Ur Bokstavsspåret

Dikter i urval 1964-2001

-W.G. Sebald-

Månadens dikt juni 2024

 Hm, jag är några veckor försenad med junidikten. Men här kommer den.

Skall jag likna dig vid en sommardag?

Men du är av en älskligare sort.

I maj kan frostvind vålla obehag,

och bästa sommaren är alltför kort.

För starkt och hett kan himmelsögat skina

och ofta är dess gyllne blick dold.

Det ljusa kan förvandlas till en pina,

naturens nyck blir plötsligt illa tåld.

Din ljuva sommar blir dock aldrig blek

och mister inte vad den skönast äger;

Ty döden kan ej skryta att du svek

när du finns kvar i det som dikten säger.

Så länge människor andas, ögon ser,

så länge dikten livet åt dig ger.

-Sonett av William Shakespeare-

man får helt enkelt drömma sig tillbaka...

 Semestern är slut, jag kom tillbaka till storstan i tisdags och idag har jag jobbat min första dag. De övriga i familjen är kvar i Jämtland, bland mygg och tranor och jag räknar inte med att se dem på minst ett par veckor. Jag har haft det mycket bra och känner mig utvilad. Så egentligen är det inte så förskräckligt synd om mig även om jag inte älskar första arbetsdagen efter en lång ledighet. När jag funderar över sommarens aktiviteter så inser jag att det inte har hänt så mycket. har mest lunkentussat, vävt, stickat, legat i hängmattan och läst. Det blev endast två sjöturer och två bad eftersom vädret inte inbjöd till vattenaktiviteter förrän de allra sista dagarna.

Sonen är nu stolt ägare till både moppekort och moppe. I ärlighetens namn är jag lite glad för att han är på semester just nu med moppen i garaget för jag hade nog känt mig lite nervös om jag vetat att han varit ute och flängt om dagarna. Det är en elmoped vilket gör att man måste tänka på batteriets räckvidd, förutom allt annat man måste tänka på när man är ute i trafiken. Det kan vara så att han fått skuva den en bit första veckan för att han blev lite ivrig och drog till en kompis liite för långt bort.

Många böcker blev det och jag kommer att få hålla på ett tag innan jag redovisat alla här...

Jag kavlar upp ärmarna och sätter igång

!

 "Fredagsklubben" är skriven av S. Lundberg, A. Richman och M.J. Rose. Det är en fiktiv roman som handlar om Hilma af Klint och hennes fyra vänner som träffades varje fredag för spiritistiska aktiviteter samt konstnärskap. Inspirationen till boken fick författarna under en utställning om Hima af Klint 2018 på Guggenheimsmuséet i New York. Det är en intressant bok och även om jag ibland har lite svårt med böcker som blandar fakta och fiktion så gillade jag denna. Den handlar också om tidsandan och ger en förklaring till varför Klint kanske inte kände att tiden var mogen gör hennes konst. En intressant detalj, som jag inte kände till men som jag läst om efter boken är att hennes vän Anna Cassel hjälpte till och att vissa av konstverken är målade av henne.

När jag var på biblioteket i sommar så blev det aningens förvirrat och jag kom hem med del 1 och 3 i feelgood-serien "Hedgehog Hollow" av Jessica Redland. Till på köpet råkade jag läsa trean först vilket förstörde en del av upplevelsen, men ändå en trevlig serie som passade mycket bra i hängmattan. Samantha är en person som försöker göra rätt, vara snäll och glad. Men hon har en mamma som aldrig tyckt om henne och en kusin som alltid varit hennes bästa vän men som alltid har styrt och gjort lite som hon velat med Samantha. Gränsen är nådd, kan man säga, när kusinen snor Samanthas pojkvän och gifter sig med honom. Till det nygifta parets försvar så kanske de inte riktigt förstått hur kär Samantha var i honom.

Men, ibland måste man ner på botten för att sedan simma uppåt igen, om man så säger.

Precis som titeln antyder (hedgehog = igelkott) så har igelkottar en stor betydelse i handlingen. Jag ser fram emot att grotta ner mig i resten av serien. Något för en ledig dag och och har man inte en hängmatta till hands så tror jag att en soffa och filt funkar lika bra.