Det har varit en vanlig tisdag i mitt liv. Skolstarten har gått bra i vår familj. Trots alla farhågor så visade det sig att det nog var ganska trevligt att träffa kompisarna, fröken och de andra. En stor grej i år är att det är dags med slöjd! När man har slöjd, ja då är man stor, så är det. Vi föräldrar blir lite rörda när vi tänker på hur tiden går. Det känns både som igår och samtidigt som i ett annat universum när extrablöjorna var det viktigaste i vardagspackningen.
Apropå slöjd så var en annan tredjeklassare in i kväll på biblioteket med sin mamma och lånade böcker. Nu skulle det inte vara de vanliga dinosaurie- och Star Warsböckerna hen letade efter.
I stället var det en bok om snickeri som följde med hem.
-Jag behöver den nu när jag ska ha slöjd mamma, förklarade hen.
Jag tyckte det var fint, och jag förstår att det här med slöjd är viktigt även i den familjen.
När jag var en sisådär 12, 13 år så älskade jag att smyga iväg till vår lilla gäststuga på gården, helst om det regnade. Där läste jag min fasters gamla flickböcker, och en massa annat förstås, lyssnade på musik och fick vara ifred. De där böckerna hade stått där i många år och luktade lite av fukt och damm, en mycket speciell lukt som jag fortfarande förknippar med glädje. En av böckerna var Astrid Lindgrens gamla "Britt Marie lättar sitt hjärta". Jag minns den som en härlig titt in i en annan tid som jag nog gärna hade levt i. Förra året när jag fick i uppdrag att städa bland en massa gamla böcker på jobbet så dök den upp där. Plötsligt drabbades jag av en våldsam nostalgi och bestämde att jag skulle läsa den och härom veckan slog jag till. Jag mindes inte alls själva boken och lika bra som när jag var 12 var den förstås inte. Men jag kom ihåg känslan jag hade då vilket var härligt på sitt sätt. Jag var inte lyckligare då, snarare tvärtom. Men ibland kan jag sakna den där förmågan att leva helt i sin egen värld, att kunna drömma en massa om framtiden som jag hade när jag var barn och tonåring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar