Tio över fem i fredags var min rapport färdig. Jag trodde aldrig att jag skulle ro den i hamn i tid. Men, ibland jobbar man bäst under press. Nu har jag skickat in den och även om det blir kompletteringar på något sätt så känner jag mig ändå rätt nöjd. Om en vecka är det höstlov. Det är helt galet vad veckorna rusar iväg. Jag har börjat oroa mig för januari. Vad kommer att hända? Var ska jag vara? Biblioteket känns som mitt nu. Jag har planer på vad jag vill göra, projekt jag vill sätta igång med. Men mycket får vänta tills jag vet vad som händer.
I torsdags hade jag i alla fall bokprat i två klasser. Då kom jag ihåg att skolan är en ganska härlig plats ändå. Och att få diskutera med elever om roliga saker är nog bland det härligaste man kan göra. Att vara bibliotekarie är som att plocka russinen ur kakan. Man får göra de roliga sakerna med eleverna och kan bara strunta i mål, omdömen, klassrumsbeteende och matsalstjafs.

"(M)ornitologen" av Johanna thydell handlar om vad som händer med en när ens förälder svikit. Moa är 17 år. Hon bor med sin pappa, styvmamma och halvbror. När hon var två år gammal lämnade hennes mamma familjen. Nu har plötsligt mamman hört av sig efter 15 år och undrat om Moa vill träffas? Absolut INTE!!! säger Moa! Men...kanske ändå? Hon låtsas att hon ska göra ett skolprojekt och spana på fåglar och att det därför passar bra att åka till mamman några dagar över midsommar. Men, det är ju sin mamma hon tänker spana på, eller Göken som hennes kodnamn på henne är.
Moa är väldigt bestämd på att hon inte påverkats av mammans svek. hon har ju haft en bra och kärleksfull uppväxt med sin pappa. Men  ju mer hon funderar på saken desto mer inser hon att det händer något med en när man blir lämnad. Man är alltid beredd på att bli sviken för man vet att det kan hända. Det har hänt. Och hur ska man våga de frågor man har? För tänk om man får fel svar?