Sven Wollter

En ny vecka rullar på. Igår var jag och H på gympa. Simskolan får vila i år och nu har vi gett oss på kullerbyttor, trampetthopp och den stora utmaningen; hjulningar! När man är sju år, van vid att kunna klättra, springa och hoppa obehindrat så är det sååå frustrerande att inse att man inte är bäst på allt. Det finns flera i gruppen som hjular runt i gymnastiksalen som om de aldrig har gjort annat och det svider. Men han har inte gett upp. Och jag tror nog att det är nyttigt att få utmana sig själv och kämpa en aning.

Det finns böcker man måste läsa på grund av ren nyfikenhet. "Hon Han och Döden" av Sven Wollter var en sådan. Att romandebutera vid 82 års ålder, efter att ha gjort nästan allt man kan tänka sig inom skådespelarbranschen är en bedrift. Jag visste att han skrivit en bok, men jag visste inte egentligen vad den handlade om. Från börjar var jag besviken. Det äldre paret är hos doktorn. Mannen har fått veta att han har en tumör i hjärnan och att det inte är något man kan göra. Han säger att han behöver gå på toaletten och lämnar frun och doktorn. Utan att han själv förstår vad som händer så hamnar han på en buss, utan hjul och åker iväg till ett kargt, odefinierbart ställe där han träffar en man som varit försvunnen i många år. Hela historien utvecklas till ett drömlikt tillstånd där kärlek, längtan och minnen är det viktiga. Efter att ha läst en tredjedel av boken så bestämde jag mig för att inte dissa den utan att ställa om blicken, läsa den ur ett annat perspektiv. Faktum är att det hjälpte. Det är fortfarande inte min favoritbok för året, men jag är glad att ha läst den.