Så var arbetsveckan över och imorgon är det studier hela dagen. Jag tycker fortfarande att det är det roligaste man kan hålla på med. Hela tiden har jag en nästan nervös känsla av att någon snart kommer att avslöja mig, ta mig i örat och släpa med mig till mitt riktiga jobb.
Jag har nu träffat de flesta klasserna på skolan, allt från sexåringarna som gick i spinn av lycka när de fick sitt eget lånekort till niorna som fyllde upp hela biblioteket och var sååå låånga! Det kändes som om jag var en liten näbbmus bland ett gäng älgar (ja, älgar och näbbmöss är väldigt aktuella så här i september i vår värld). När sexåringarna och jag pratade om vad man kan tänka på i ett bibliotek så var det en flicka som kom på att man ska ge trasiga böcker till bibliotekarien. Och eftersom det inte finns något mer rättrådigt än en sexåring så satsades det hårt på att hitta trasiga böcker den gången. Nästa gång kanske det blir lite mer bokläsning.
Att umgås med tonåringar är en ganska ovan erfarenhet för mig, men något jag ser fram emot. Jag måste bara komma över känslan av pyttighet när jag står mitt ibland dem. Och de måste förstås komma ihåg att titta nedåt så att de ser och hör mina boktips.

Jag läser mycket nu. Många barn- och ungdomsböcker blir det, eftersom jag snart tänker börja med bokprat. En bok jag har läst är "Jag lever tror jag" , en debut av Christine Lundgren.

Kim ska ta studenten om två månader och hela livet ligger framför henne. Men så dör plötsligt hennes bästa vän i en bilolycka och allt bara stannar upp.För hur lever man vidare när en sådan sak händer? Känslan av att ingen förstår. Kim stänger ute alla, sina föräldrar och vänner. Varje dag är svart och meningslös. En natt smyger hon in på kyrkogården, till kompisen Moas grav. Där stöter hon på Stig, en änkling som besöker sin frus grav varje natt. De två blir vänner och om inte Stig funnits hade Kim känt sig totalt ensam.