Ytterligare en måndag läggs till handlingarna och jag kan konstatera att idag var ingen bra pluggdag. Har inte kommit i närheten av vad jag borde. Har känt mig dålig, ont i huvud och hals, lite illamående. Det konstiga är att jag ofta känner mig krasslig på måndagarna när jag är hemma och det är inte ovanligt att jag beklagar mig och säger
-att imorgon är jag nog sjuk på riktigt.
Men, så på tisdag morgon när jag vaknar så känns det rätt okej och sedan är jag på banan igen, mycket märkligt.
En annan prövning just nu är att H har fått en ny säng som svajar när man klättrar upp i den. Vi ska sätta fast den i väggen men det har inte blivit av än. Varannan kväll lägger jag H och då tvingar han upp mig, lite skadeglatt, i sängen. Jag är fruktansvärt höjdrädd och tror varje gång att hemska, obeskrivbara saker ska hända. T tycker också att det är kul, ingen medkänsla någonstans med andra ord.
Upptäckte igår att Bokbloggsjerkan är igång igen. Jag ska haka på den på fredag igen.
Så länge kan jag berätta om två böcker jag läst.
"Isbarnen" är den andra delen av tre om kompisarna Maja, Ben och Hilde som bor i Värmland under andra världskriget. I den första boken tog de sig över den norska gränsen för att rädda Svarta Rosen, en betydande motståndskvinna som var i fara. I den andra delen hamnar de åter i ett läskigt och spännande uppdrag. Svarta Rosen (som jag tror heter Cecilia, men just nu är jag inte säker) är nu lärare på den lilla byskolan. Hon har varit konståkerska i sin ungdom och när hon ska visa barnen en piruett så ramlar hon och gör illa sig ordentligt. Som att det inte var nog katastrofalt så kommer det ett telegram till henne där det står att Isbarnen är upptäckta och att nazisterna ska hämta dem och föra dem till koncentrationsläger. Eftersom Svarta Rosen ligger på sjukhus så känner Maja och hennes vänner att de inte har något val, de måste rycka ut igen! Camilla Lagerqvist lyckas verkligen med konststycket att skriva spännande böcker där man samtidigt får lära sig historia och fundera över varför folk gör som de gör. Mina elever älskar de här böckerna.

Sedan har jag också läst en helt annan bok, en bok om när föräldrar dör ifrån sina barn. I boken "Dödsviktigt" av Mia Berg får man höra några kända personers berättelser om hur det var att förlora en förälder när de var små. En av de personerna är Peter Settman vars pappa dog när han var 14 år. Boken vänder sig dels till barn och umgdomar, dels till vuxna som möter barn och ungdomar i sorg. Vad ska man säga och göra? Vad är rätt och fel? Hur överlever man egentligen? Det är en bok alla som möter barn borde läsa!