Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag är en bokgalen lärare som just nu sadlar om till bibliotekarie.

söndag 28 februari 2016

Tänk så fort ett sportlov kan gå. Vi har haft en härlig vecka hemma i Jämtland, lagom många minusgrader, skidåkning, vintersol, bastu, kusiner för H och bibliotekshistoria för mig. Jag har stickat klart min vita linkofta och inte läst så mycket roliga böcker. Men, en bok roade jag mig med i alla fall.
I "Mina hjältinnor eller vad jag lärt mig av att läsa för mycket" berättar författaren Samantha Ellis om sina minnen av bokhjältinnor under uppväxten. Hon använder sina hjältinnor för att berätta om sitt eget liv och erfarenheter. Eftersom jag har läst ganska många av böckerna själv så var det med återkännandets glädje jag läste Ellis tankar om dem. Jag läste en recension i Göteborgsposten av Mikaela Blomqvist där hon tyckte att boken var pladdrig och att författaren gjorde ett konstigt urval genom att skriva om klassisk litteratur som "Svindlande höjder" av Emily Bronté i samma andetag som "Lace" som Blomqvist menar är tantsnusk. För mig är det just det som gör boken bra, känslan av att jag lyssnar på en kompis som pratar om böcker på ett sätt som ger mig nya tankar och infallsvinklar. Jag har inga problem med att det dyker upp olika genrer i samma jämförelse och att vissa böcker anses vara finare än andra tycker jag är en omodern åsikt. Borde vi inte ha slutat tjata om fin- och fulkultur vid det här laget? Samantha Ellis har valt temat utifrån sökandet efter kärlek och att hitta sin egen plats i världen där man inte är beroende av en partner. Jag tyckte om boken, och gav den dessutom i födelsedagspresent till min faster eftersom jag vet att hon också har levt med ett gäng av de där hjältinnorna och jag ser fram emot att diskutera boken med henne när hon har läst den.

Idag har vi varit på bio och sett "Zootropolis", Disneys nyaste. Den var lite läskig och jag hoppas inte att H får mardrömmar av den. Men den var också otroligt kul och dessutom med en oväntat tydlig värdegrund. Det fanns en tid när djuren var ociviliserade och rovdjuren jagade bytesdjuren. Men nu är den tiden förbi och i staden Zootropolis är alla lika mycket värda...eller? Kaninflickan Judy har alltid drömt om att bli polis, men kaniner blir inte poliser, de odlar morötter och aktar sig för farligheter. Men det hindrar inte Judy. Hon når sitt mål, men ingenting visar sig vara så enkelt som man kan tro. Det är lätt hänt att man sårar andra utan att mena det och sina egna fördomar är man inte alltid medveten om. Och det kan gå fortare än man kan tro att döma andra utifrån enskilda händelser. Jag ser framför mig att man skulle kunna använda filmen i skolan för det fanns verkligen mycket att prata om.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar