Vilken sorglig dag det är! Har följt dagens rapportering om terrorattackerna i Paris och det är så ofattbart! Samtidigt så kan jag inte låta bli att tänka att sådant här händer hela tiden i andra krigsdrabbade delar av världen och det är precis lika hemskt. Vissa dagar vill jag bara lägga mig under en filt och inte komma fram igen. Det är krig, rasism, miljökatastrofer och allt möjligt annat elände och alla upprörs men inget händer. Jag är själv ganska dålig på att göra det där extra som krävs och det gör mig ännu mer deprimerad. Jag vill göra världen bättre men jag orkar ofta inte mer än att ta mig igenom alla vardagens måsten. Och de där höjdarna som bestämmer i världen, de tänker bara på sitt eget också.
I förra inlägget lät jag en aning självgod insåg jag själv när jag läste igenom det efteråt, ungefär som att det bara är jag som vet hur saker och ting ska göras och det var inte alls så jag menade. Det är snarare en känsla av att jag aldrig riktigt uppnår det jag vet att jag borde och att jag måste förlika mig med tanken på att det är så.