Jag känner mig lite nedstämd efter att ha avslutat "Beckomberga". Varför ska världen behöva vara så sorglig för en del människor? Alla borde få må bra, ge och få kärlek och vara trygga.Det känns så grymt med alla de trasiga själar som fladdrar förbi i Jackies liv, inte minst hennes egen. Att växa upp med en sjuk pappa påverkar hennes innersta väsen och hennes relationer med andra. Boken var i alla fall väldigt vackert skriven, mitt i allt det sorgliga. Hur ska man handskas med att vilja leva samtidigt som man vill slippa? Vad gör man med all den ensamhet som ryms i ett människohjärta? Hur ska man hantera att den man älskar allra mest i världen inte riktigt orkar älska en tillbaka?
Ja, nu skulle jag behöva något lyckligt och ljust, men har "Den hemliga historien" på nattygsbordet, också den väldigt bra men inte så ljus direkt.