I skymningen sjunger koltrasten

För mig är det en sådan där vecka då det är lite för mycket av allt. Ligger hemma just nu och är krasslig. Enda ljuspunkten är att jag har mycket tid för mina böcker.
Har plöjt igenom Linda Olssons nya roman "I skymningen sjunger koltrasten". Som vanligt i Olssons böcker handlar det om vingklippta själar som måste skapa sig en ny plats i världen. I ett hyreshus bor Elias, den unge konstnären som gömmer en hemlighet. Det enda han vill är att teckna. Otto är sjuttiotre år och änkling sedan många år. Han har ägt ett antikvariat och lever fortfarande för sina böcker. Till huset flyttar också Elisabet som helt flytt från livet. Hon vill stänga av allt som livet erbjuder och ligger bara på sin säng, i mörker. Genom ett brev som kommit fel börjar de tre personerna sakta närma sig varandra och blir vänner.
I Björn Gunnarssons recension i GP konstaterar Gunnarsson att det blir för enkelt. Trovärdigheten försvinner då Linda Olsson löser huvudpersonernas problem alldeles för lättvindigt. Tja, på ett sätt kan jag väl hålla med. Samtidigt kan jag köpa att allt i en bok inte är helt trovärdigt om boken är riktigt bra. Jag har läst allt som Linda Olsson skrivit och gillat det varje gång.