Björn Ranelid är en man som frossar i ord, det är ett som är säkert! Hans berättelse om den 17-årige Kasper och hans far David är tragisk men inte sentimental. David har dödat sin fru och en annan person. Riktigt hur det gick till vet jag ännu inte och jag vet inte heller vem den andra personen var, men man får små ledtrådar då och då. Tyvärr använder Ranelid så många ord rätt som det är så att det känns som att man ska drunkna och man orkar nästan inte läsa för att historien inte kommer framåt. Men så, när man minst anar det så kommer det en mening som är så vacker att man hajar till.
Lyssna till det här...
"Det finns lika många hjärtan i världen som det finns människor, men inga av dem slår i exakt samma takt. Ingen längtan och sorg är exakt lik den andras."
När man läser det är det som en dikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar