Längtans ö

På min må bra-lista finns en bok som heter "Längtans ö" av Victoria Hislop. Den handlar om den 25-åriga engelska kvinnan Alexis som åker till Grekland för att ta reda på sin mammas historia. Mamman har i alla år vägrat berätta om sin uppväxt och det har gjort förhållandet mellan mor och dotter komplicerat och frostigt. Resan leder henne till ön Spinalonga, vid Kretas kust. Spinalonga är också känd som "Spetälskeön". Det visar sig ha varit en betydelsefull plats för flera i Alexis familj och den har präglat livet för flera familjemedlemmar. Under en vecka får Alexis nyckeln till sin historia och förklaringen till sin mammas sätt att vara.

För ett antal år sedan besökte jag Spinalonga under en Kretasemester. En varm, solig dag åkte vi båt ut till ön och gick en guidad visning. Det var en fascinerande vandring. Fram till 1959 var ön Greklands sista spetälskekoloni och man kan fortfarande se skalen av husen de bodde i. Ön ligger inte långt från Kreta ,ändå var det som i ett annat universum där. Om man en gång satts i land på Spinalonga så var chansen minimal att man någonsin skulle komma därifrån. Bortsett från ett par modiga läkare var det ingen frisk människa som satte sin fot på ön. Det medförde att man betraktades nästan som död av sin familj som levde kvar därhemma.
Att ha gått omkring på den ö där historien utspelar sig ger förstås en extra krydda. Men jag kan rekomendera boken till alla. En bok att läsa på soffan, under en filt med något gott att smaska på...

Så är jag då färdig med Mia Törnbloms bok. Den var helt okej tycker jag, även om det inte är någon bok som jag kommer att bära med mig någon längre tid i hjärtat. Om jag lärde mig något av att ha läst den så är det väl att vem som helst kan bli narkoman och alkoholist. Du kan ha vuxit upp i den bästa familjen, ha haft de bästa föräldrarna och de sundaste värderingarna. Åker du dit så åker du dit. Mia Törnbloms problem var möjligtvis att hon var för kaxig och självsäker. Hon växte upp med en bild av sig själv som duktig och alldeles för smart för droger. Hennes omgivning hade totalt förtroende för henne eftersom hon nästan alltid gjorde rätt och om hon någon gång gjorde ett misstag så berättade hon det direkt för sina föräldrar. Hennes inställning var att eftersom hon var var så medveten om hur dåligt droger var och hon var en så stark och trygg person så gjorde det inget att hon använde lite amfetamin och senare heroin, för hon kunde ju ändå sluta precis när hon ville. Familjen var inte uppmärksam på varningssignalerna förrän efter lång tid eftersom de var så säkra på att hon klarade sig i livet. Det känns läskigt när man själv har barn att tänka på alla faror som väntar i framtiden. När man läser en sådan här bok känns det nästan omöjligt att skydda sitt barn.

Jag har fortfarande inte satt igång med "Boktjuven". Jag vet att om jag börjar läsa så kommer jag inte ha tid med något annat så då väntar jag tills jag har en stund för mig själv. Men den ser lovande ut!

Våra tre favoriter här hemma just nu är annars "Var är Mollys vänner" ,vi tröttnar aldrig på att hitta Eddy Elefant i garderoben....
"Djurboken", för den har så fina färger och djur men hur låter en nyckelpiga egentligen?
och slutligen "Älskade baby" för på varje sida kan man känna på något mjukt och luddigt, t ex snuttefilten, kaninens öron eller varför inte nallens mage...

Må bra-böcker

1. Tuta och käka öppnar snart (Billie Letts)
2. Där mitt hjärta finns (Billie Letts)
3. I taket lyser stjärnorna (Johanna Thydell)
4. Pobby och Dingan (Ben Rice)
5. Nu vill jag sjunga dig milda sånger (Linda Olsson)
6. Den magiska källan (Maeve Binchy)
7. Guernseys litteratur och potatispajskalssällskapet (MaryAnn Shafter)
8. Sonat till Miriam (Linda Olsson)
9. Tillsammans är man mindre ensam (Anna Gavalda)
10. Längtans ö (Victoria Hislop)
11. En liten hattaffär på hörnet (Marita Conlon-McKenna)

Nu är det jobbigt! Jag har just fått låna Boktjuven och lider av akut beslutsångest. Ska jag läsa klart de böcker jag håller på med, eller ska jag kasta mig över min nya bok? Jag har längtat SÅ länge efter den. Hm, svårt och besvärligt.

Nu så här i adventstider behöver man använda alla medel för att pigga upp sig, tycker jag. Och vad skulle då passa bättre än en lista med må bra-böcker. Ibland ramlar man på en historia som värmer en som en skön filt, som gör att man blir uppiggad inombords. Och om man skulle råka få gråta en skvätt så inte mig emot. Jag glömmer aldrig när jag satt på ett tåg och läste I taket lyser stjärnorna, av Johanna Thydell. Det är en ungdomsbok som handlar om en flicka vars mamma får cancer. Boken är fruktansvärt sorglig och bra. I alla fall, där satt jag på tåget och läste samtidigt som tårarna bara rann för att det var så sorgligt. Inte grät jag tyst och diskret heller utan det var hulkningar och snörvel. Folk i kupèn sneglade oroligt på mig, men jag kunde varken sluta läsa eller gråta. Trots denna störflod av tårar så hamnar den boken på min lista eftersom den berörde mig så mycket och för att det är som näring för själen att få leva sig in i en riktigt bra historia.

Idag har jag suttit och lyssnat på "Den gamle och havet" igen. Jag förstår varför den är en klassiker. Man kan ju undra hur en bok som handlar om en gammal fattig fiskares tankar och funderingar ska kunna vara speciellt intressant, men det är det. Hemingway förmedlar tankar om fattigdom och beroende av andra människor när man blir gammal. Fiskarens vänskap med en ung pojke är också intressant. Även där handlar det om beroende, skuld och samtidigt respekt för varandra. Relationer är ju aldrig enkelt och det blir tydligt i den här boken. Från den gamle mannens vinkel handlar det om ren vänskap, i alla fall får jag den bilden hittills, medan pojken slåss mot olika känslor och det är mer komplicerat för honom. Han lider till viss del av dåligt samvete också mot mannen.
Fiskaren har en oerhörd kärlek och respekt för naturen. Han säger till fisken han försöker fånga att:
-jag älskar och högaktar dig men tyvärr måste jag fånga och äta upp dig.
Det är en bok som kräver koncentration och tankeverksamhet att läsa. Jag märker att jag går och grunnar på det jag hört i efterhand. Den får mig att tänka på komplicerade relationer i mitt eget liv och jag kommer på mig själv att tänka att det kanske inte alltid är så svart och vitt som jag själv vill tro.

Sedan så måste jag rätta mig själv...
Tidigare så skrev jag att min son gillar Molly Mus, och det gör han. Men boken vi läser tillsammans heter "Var är Mollys vänner?", inget annat.

Mia Törnblom

Jag har nu kommit till kapitel fem i Mia Törnbloms bok. Hon tog tag i sitt liv på ett intressant och något oväntat sätt må jag säga. Vi får väl se om hon klarar av att vända kurs på sitt liv direkt eller om det blir återfall... Jag såg ett par av de tv-program där hon var relationsexpert. Kommer inte ihåg vad programmet hette men jag tror det gick på kanal 3 för några år sedan. Jag tyckte att hon var bra, men något skränig som person. Det kan man nästan förstå när man läser om hennes liv. De tips hon gav var väl egentligen ganska självklara sanningar också, men det kan ju vara svårt att se det självklara ibland när man är mitt i ett problem.
Jag har läst flera självbiografiska böcker om knarkare runt Sergels torg i Stockholm och man brukar alltid få intrycket av att de människor som ska hjälpa narkomanerna, inom kriminalvården och psykvården, är fullständiga idioter. Men i denna bok tycker jag faktiskt att jag skymtar vissa ljuspunkter. Jag väntar med spänning på hur det ska arta sig.

mitt första läsminne

Jag kommer inte ihåg hur det gick till när jag lärde mig läsa och inte heller när det var. Däremot vet jag att på sommaren när jag skulle fylla sex så fick jag ett vykort från min blivande förskolefröken, en stor händelse, som jag tragglade mig igenom själv.

När jag gick i andra klass läste jag mammas gamla exemplar av "Sotarpojken 1" av Liza Tezner, en extremt sorglig bok som utspelar sig på 1800-talet. Den handlar om pojken Giorgio som på grund av olyckliga omständigheter blir såld av sin pappa till en elak man som tänker använda honom som sotarpojke. Giorgio träffar fler pojkar under vägen som också går samma, hemska öde till mötes. Giorgio och hans vänner lever i en hemsk, fattig och fruktansvärt farlig tillvaro. Eftersom det inte direkt var en lättläst bok, i synnerhet inte för en åttaåring, så minns jag att det tog mig flera månader att komma igenom den. Vissa kapitel var så sorgliga att jag var tvungen att sluta läsa för jag grät så mycket att jag inte kunde läsa texten. Jag minns också att jag, när jag var klar, berättade för min fröken att jag läst den och hon trodde inte på mig! Nu, i vuxen ålder, kan jag förstå hennes tvivel men då var jag förnärmad i mitt innersta. Ett annat minne från boken är att jag naturligtvis läste alla namnen som de stavades och när mamma sedan berättade hur de italienska namnen egentligen skulle låta så blev det jättekonstigt och det kändes som helt nya personer helt plötsligt. Jag har aldrig läst om boken för jag vet att jag aldrig kan få samma känsla för den om jag läser den igen. Så är det ju för det mesta med böcker man läst som liten, de kan förstöras helt om man läser om dem när man blir äldre. Å andra sidan har jag ibland fått en helt ny behållning när jag läst om en bok då jag plötsligt fattat saker som gått mig förbi första gången. Nu när jag tänker på saken kanske jag ska våga mig på en omläsning. Jag kanske blir glatt överraskad?