Jag brukar lyssna på Förlagspodden där kulturjournalisten Lasse Winkler och förlagschefen Kristoffer Lind diskuterar förlagsvärlden, böcker och bokbranschen i stort. De gör mig otroligt ofta väldigt provocerad eftersom de ser världen utifrån ett perspektiv som utgår från att människor i storstäderna är mer intellektuella  och intresserade av kultur samt att i princip ingen människa går in i bokaffärer längre. De har också en väldigt pessimistisk bild av den fysiska boken. I det senaste avsnittet, som höll på att ge mig hjärtinfarkt, berättade Kristoffer Lind att han och hans förlag ger ut färre och färre böcker i fysisk form. Utvecklingen går mot digitala böcker och streamingtjänster. Hans mål är att hälften av allt de ger ut ska vara digitalt. Endast de stora beprövade författarna ska ges ut i papper. Och varför ger detta mig härdsmälta?! Jo, jag tänker dels på oss som faktiskt föredrar pappersböcker. Jag lyssnar ibland på Storytel-böcker men det är mer ett komplement och det kommer aldrig att bli mer än det vilket innebär att jag kommer att få svårt att hitta ny litteratur. Dels tänker jag också på biblioteken. Om Linds vision slår in så innebär det att biblioteken inte ska kunna erbjuda pappersboksläsarna några nya oprövade kort. Låntagarna kommer bara att kunna hitta storsäljarna (läs deckare och feel good) i hyllorna om de inte nyttjar e-böcker eller streamade ljudböcker. Hur utarmande för kulturen är inte det!
Om jag trodde att det skulle hjälpa så skulle jag skriva ett inlägg på deras facebooksida eller något, men ärligt talat tror jag inte att de kommer att lyssna. Som tur är får det här kritik, främst från författare men både Winkler och Lind anser att det beror på rädsla för nytänk och bakåtsträvande.

Puh, nu har jag fått ur mig det här och det känns lite aningens bättre. Är jag den enda som känner så här?
 

Min bok som jag ska prata om idag är en ungdomsbok och heter "Tionde våningen" av Christina Herrström. Herrström är den som skrev tv-serien "Glappet" och "Ebba och Didrik" för länge sedan och jag tycker att hon är jättebra.  Den här boken handlar om 17-åriga Jorinde som bor ensam i familjens lägenhet. Mamman blev kär i en annan man och åkte till USA. Pappan bor på en liten ö där han mest sitter i sin fåtölj och är ledsen och bitter över att ha blivit lämnad. Jorindes kompisar är avundsjuka på hennes liv, att hon är totalt fri och får göra som hon vill, men hon känner sig ensam och övergiven och att ingen, inte ens bästa vännen förstår. Föräldrarna ser bara sina egna behov och märker inte vad de gör mot sin dotter. Den ende som ser den verkliga Jorinde är Emanuel, men hur vet man att man kan lite på en annan människa? Hur ärlig kan man vara?
En fantastisk bra bok!

Marsdikten

Försiktigt nästan osynligt igen. Överallt och
med alla ögonblick samlade. Vit underbar snö.
Som trycker ner hela jorden. Underbart till
dess existens. Det går inte att inbilla sig någonting. Som 
inte finns.

-Anne Jäderlund-
         2009
          ur
"Vad hjälper det en människa
om hon häller rent vatten
över sig i alla sina dagar"

Solen strålar och när jag och Speedy var ute och luftade oss i trädgården så var det fågelkvitter i alla hörn och buskar. Kan det vara våren som är på väg?
Efter lunch kommer en kompis till H och vi ska gå till någon lekplats för att nyttja vädret. Annat var det i veckan. Jag stod vid busshållplatsen på onsdag morgon i regnglopp och snålblåst. Snön var sörjig och jag hade redan fått blöta fötter. Ingen bra start på dagen. Två bilar svängde av någon outgrundlig anledning in mot bussfickan så att det skvätte snövatten på mig. Väl på bussen så var den knökfull och folk fick stå. Luften var varm och fuktig. Det luktade blöt hund, svett och parfym i en ganska oangenäm blandning. Jag var extremt kinkig när jag kom på jobbet. Men, sedan blev det en bra dag ändå som tur var.

En snöig bok har jag läst. "Snöfall, mirakel och frusna hjärtan" av Claire Sandy är en jul-feelgood-bok. Jag ställde mig i kö på den när julen var i antågande men fick den i förra veckan. Asta flydde sitt hem på Irland som tonåring när hon blivit gravid. Hon kände sig fördömd av familjen och omgivningen. Under de sexton år som gått sedan dess har hon skapat ett självständigt liv för sig och dottern Kitty i London och aldrig återvänt hem.
Så tvingar hennes chef henne att åka hem för att skriva en artikel om en gråtande madonna i den lokala kyrkan. Asta vill verkligen inte men efter påtryckningar åker hon dit för ett kort besök med Kitty.
Väl hemma tas hon emot med öppna armar men också med frågor. Hon träffar den snygge och spännande Jake och den karismatiske prästen Rory. Ett snöoväder ställer till det och dessutom så vägrar madonnan gråta så att Asta kan avslöja hemligheten.


En helt annan bok är "25 gram lycka"  av Massimo Vacchetta. Det handlar om en italiensk veterinär som av en slump måste försöka rädda en stackars liten, sjuk  igelkott. Plötsligt får hans liv en mening och han bestämmer sig för att det ska bli hans livsuppgift, att rädda sjuka igelkottar. Han startar ett igelkottcenter som han döper till La Ninna efter den första lilla igelkottshonan som han räddat. Det är omöjligt att inte bli förtjust i alla de små igelkottarna med olika personligheter och levnadsöden som kommer i hans väg. Men det handlar också om faran i att bli för involverad, att glömma att det är vilda djur och inte husdjur och smärtan i att släppa ut djur i det vilda igen med alla de faror som lurar.

Nästan en månad sedan jag skrev sist, men nu är det dags! Jag har helt saknat skrivinspiration (eller mojo som de kallar det i stickvärlden) av någon anledning. Det har blivit väldigt lite läst de två senaste veckorna också, eller ja, på jobbet har jag läst en del barnböcker inför kommande bokprat, men det räknas väl kanske inte.
Däremot har jag satt om en massa blommor, som blev väldigt glada eftersom det var flera år sedan sist. Jag har stickat en lurvig, lång och mysig halsduk till H eftersom han önskat sig det en längre tid. Islandströjan som jag stickar åt T växer sakta men säkert, vem vet, kanske blir den klar till påsk...
Idag åker vi Vasaloppet. Det verkar blåsigt och tungt i spåret och jag känner mig rätt nöjd att genomföra loppet från tv-soffan.

 

På två veckor har jag sakta tagit mig igenom en bok och en ljudbok. Boken jag läst är "Bertie och hans värld", den fjärde boken om människorna på "Scotland Street 44" i Edingburgh av Alexander McCall Smith, ni vet han som skrivit böckerna om "Damernas detektivbyrå". Den här serien är rolig på ett lite mumlande och muttrande sätt. Inte hans roligaste böcker, men lättsamma och avkopplande att läsa. Ibland är det skönt att läsa om vardag och vanliga människors liv, även om karaktärerna i boken känns något skruvade emellanåt.


Ljudboken är "Jag utan dig" av Kelly Rimmer. Callum och Lilah träffas på färjan hem från jobbet i Sydney. De lever helt olika liv och vid första anblicken verkar de inte alls passa ihop. Men de blir snabbt ett par trots att Lilah försöker hitta olika ursäkter för att de inte ska vara ihop. Lilah vill inte berätta den verkliga anledningen, men sanningen går inte att dölja för evigt. Boken är sorglig och samtidigt optimistisk. En feelgood som kräver näsduk.

Februaridikten

Så är det februari och ni ska få en dikt av mig. 

Någon gång ska vi dö

Någon gång ska vi dö
du och jag
Alla människor ska dö
och alla djur
och alla träd ska dö
och blommorna på marken
men
inte allihop på samma gång
utan då och då
så att det knappast märks

-Barbro Lindgren-
           ur
Gröngölingen är på väg
        1974

Och så var det söndag...

Igår var en sådan där effektiv dag då jag fick ett antal ärenden utförda och jag kände mig mycket nöjd efteråt. På eftermiddagen hade vi bjudit hem ett antal kusiner på film och lördagsmys. Vi såg den gamla klassikern "Mary Poppins" från 1964 med Julie Andrews. Planen är att vi sedan ska se den nya "Mary Poppins kommer tillbaka". Nu har det visat sig att den redan slutat visas i Uppsala så vi får försöka komma åt den på annat sätt men det ska väl ordna sig. Fyra glada kusiner dök upp och det var mycket mycket mysigt! Filmen var, i ärlighetens namn, fruktansvärt tråkig, tyckte jag och min syster som mindes den på ett något annat sätt från vår barndom. Men barnen fnissade och tyckte att det var kul. De hade nog inga direkta förväntningar och räknade in upplevelsen av att trängas i soffan, umgås och äta godis och pizza i det hela.
Mitt eget barn skulle nog kunna ha det här gänget i soffan varje lördagskväll. Han somnade sedan med ett leende på läpparna.

Jag har läst en riktigt bra bok! En sådan där som gör ont, men man kan inte sluta läsa. Språket är vackert, på dialekt, som poesi.
"Jag for ner till bror" av Karin Smirnoff är hennes debut. Jana kommer hem till den lilla byn som jag utifrån dialekten gissar ligger i Västerbotten. Hon kommer hem till sin tvillingbror, föräldrahemmet med alla hemska minnen och människorna från förr. Den här boken hade kunnat vara outhärdligt plågsam men är det inte. Jag funderar på vad som gör den så bra och uthärdlig. Språket är en del i det hela. Det är något med Västerbotten och språket där som jag är väldigt förtjust i. En annan del tror jag är att trots allt det hemska som hänt och på ett sätt fortfarande finns kvar så lyser något hoppfullt igenom. Jana är en överlevare och när jag avslutat sista sidan så var det med känslan att det nog kommer att gå bra. Hon kommer att se till att det går bra.

Det är fredag och takdroppet hörs ända in. Tänk, i förrgår var det -14 grader och idag +2. Kylan och snön har hållt i sig i ett par, tre veckor vilket känns rätt länge i de här trakterna ändå.
Vi är inne i "vabbruari" Igår var T hemma och idag får bokbussen klara sig utan mig. Idag är vi mest hemma för att undvika smittorisken och H är rätt pigg.
Jag har haft en bra vecka med teater för förskolebarn igår. Spännande på flera sätt. En liten flicka rös förväntansfullt när hon gick in i biblioteket, såg mig i ögonen och sa; Jag vet inte om jag vågar det här med teater riktigt...
Och så kan det ju vara. Det visade sig också vara en spännande teater med en brand, försvunna barn och en elak gubbe. Pjäsen hette "Kotten och stormen" med teater Tropos.
En termostatknapp till ett element råkade ramla av när barnen stod på led och väntade. Ingen vet hur det gick till och ingen hade rört den när personalen frågade.
Som avslutning på föreställningen frågade skådespelaren om någon ville fråga något. Den första pojken som räckte upp handen ville berätta att han aldrig varit i biblioteket förut för när han och hans mamma skulle gå dit så var det låst. Och ja, genast åkte fem händer upp och alla hade varit till biblioteket när det var stängt. Där kände jag att jag antingen skulle börja fnissa eller få lite ont i huvudet..Det går inte att inte gilla det här jobbet även om man ibland får höra både det ena och det andra, eller kanske just därför.

Jag har läst den sista delen i triologin om Louisa Clark, skriven av Jojo Moyes. Den var bra och jag konstaterar återigen att det finns många bra böcker men att vissa faktiskt är bättre. Och "En andra chans" hör till dem!