Och så var det söndag...

Igår var en sådan där effektiv dag då jag fick ett antal ärenden utförda och jag kände mig mycket nöjd efteråt. På eftermiddagen hade vi bjudit hem ett antal kusiner på film och lördagsmys. Vi såg den gamla klassikern "Mary Poppins" från 1964 med Julie Andrews. Planen är att vi sedan ska se den nya "Mary Poppins kommer tillbaka". Nu har det visat sig att den redan slutat visas i Uppsala så vi får försöka komma åt den på annat sätt men det ska väl ordna sig. Fyra glada kusiner dök upp och det var mycket mycket mysigt! Filmen var, i ärlighetens namn, fruktansvärt tråkig, tyckte jag och min syster som mindes den på ett något annat sätt från vår barndom. Men barnen fnissade och tyckte att det var kul. De hade nog inga direkta förväntningar och räknade in upplevelsen av att trängas i soffan, umgås och äta godis och pizza i det hela.
Mitt eget barn skulle nog kunna ha det här gänget i soffan varje lördagskväll. Han somnade sedan med ett leende på läpparna.

Jag har läst en riktigt bra bok! En sådan där som gör ont, men man kan inte sluta läsa. Språket är vackert, på dialekt, som poesi.
"Jag for ner till bror" av Karin Smirnoff är hennes debut. Jana kommer hem till den lilla byn som jag utifrån dialekten gissar ligger i Västerbotten. Hon kommer hem till sin tvillingbror, föräldrahemmet med alla hemska minnen och människorna från förr. Den här boken hade kunnat vara outhärdligt plågsam men är det inte. Jag funderar på vad som gör den så bra och uthärdlig. Språket är en del i det hela. Det är något med Västerbotten och språket där som jag är väldigt förtjust i. En annan del tror jag är att trots allt det hemska som hänt och på ett sätt fortfarande finns kvar så lyser något hoppfullt igenom. Jana är en överlevare och när jag avslutat sista sidan så var det med känslan att det nog kommer att gå bra. Hon kommer att se till att det går bra.