Min hjärna är just nu så speedad att jag vaknar mitt i nätterna och tänker på vad jag ska göra på jobbet, när jag ska göra det och vad jag ska säga till olika människor. Det är dags för ett rejält jullov helt klart. Jag försöker plöja igenom "Bibliotekariestereotyper i populärlitteraturen", men den är så torr och poängterar mest vilken sned bild man får när man läser om bibliotekarier. Jag vill drömma mig bort, veta mer om yrket och hur det egentligen är att jobba på bibliotek. Boken känns som en avhandling, vilket den kanske är också för den delen. Titeln säger vad man får, men nja, det var ändå inte vad jag hoppades på.
                                                            

I jul ska jag nog bara läsa ungdomsböcker och fantasy! Har börjat läsa "Viridans blod" av Lene Kaaberböl. Det är den andra boken i barnboksserien "Vildhäxa". Jag har haft "Vildhäxa" som högläsningsbok i två klasser och nu vill jag veta fortsättningen.. Mycket roligare läsning än den om missförstådda bibliotekarier minsann.

Så är det första advent. Vi hetsstädade igår och pyntade så nu är det adventsmys för hela slanten. Vi har bakat pepparkakor och varit på adventsfyrverkeri som Uppsala bjuder på varje år. Imorse såg vi första delen av julkalendern. Jag tyckte det var bra. H passade på att göra lite annat som han inte hade hunnit med under helgen. Antar att han är lite för liten.

Jag läser om bilden av bibliotekarier. "Bibliotekariesterotypen i populärkulturen" av Richard Ohlsson. När jag började på boken hoppades jag att jag skulle få lite information om livet som bibliotekarie, vad de gör och så. Hittills, efter cirka femtio sidor, tycker jag att jag mest fått veta vad man inte pysslar med, ser ut som eller är för människotyp. Jag läser vidare och hoppas på något mer matnyttigt snart.

Förresten... Jag deltar i en utlottning av "Nyckeln" av Sara Bergmark och Mats Strandberg. Du finner utlottningen i Annas bokhörna

Jag läser just nu "Nattsagor för sömnlösa", en debutroman av Johanna Wester.  Det handlar om den 19-åriga Olivia, en Stockholmstjej precis på gränsen till att bli vuxen. Hon har två bästa kompisar, Chris och Pascal och så Josef som hon älskar, fast han är upptagen. Olivia rör sig i Stockholm, längtar bort och längtar till. Olivia vill ha mer av livet, men vet inte riktigt vad.

Jag tycker om boken och känner igen känslan av att inte riktigt veta vart man är på väg och hur starka alla känslor är när man är tonåring. Allt är svart eller vitt och man nöjer sig inte med mindre.

 

 

En mellanbok i mitt liv...

Oh, så ljuvligt  med lördag! Den är hett efterlängtad här. Nu vaknade H klockan fem, pigg som en mört, inte kul. Men det gjorde att vid sju satt jag i sängen, drack morgonkaffe, stickade och lyssnade på P1-dokumentär vilket var rätt mysigt. Om en timme ska jag bege mig mot tåget för en heldag i Stockholm med mina systrar. Det ska bli jättekul. Lite dålig planering insåg jag dock att det var när jag kollade finanserna imorse. Lönehelgen om en vecka hade kanske varit bättre.

"Mannen som glömde sin fru" av John O`Farell gav mig blandade känslor. Jag tyckte att författaren staplade roligheter på varandra så att det blev för mycket. Å andra sidan kom jag på mig själv att skratta så att jag blev tårögd när jag läste ett avsnitt om hur huvudpersonen, som ju glömt precis allt om sitt tidigare liv, ska ha sex för första gången efter minnesförlusten. På slutet förstår man att boken har ett filosofiskt syfte och att det är meningen att man ska fundera på betydelsen av arv och miljö och hur våra erfarenheter påverkar vår personlighet. Jag tycker att ämnet är intressant, men kunde ha varit smidigare presenterat. Jag önskar att O`Farell hade struntat i att försöka göra det så roligt så hade det kanske blivit mer kul.

November rullar på. Det är mörkt och regnigt ena dagen och mörkt och kallt den andra. Men man vet i alla fall att mörkt är det. Idag skulle Selma Lagerlöf ha fyllt 155 år, det är ju något att fira. Jag har roat mig med att rätta engelskläxor ikväll och känner mig helt uppåt för att mina elever har gjort så bra ifrån sig. De har fått en skrivuppgift där jag uppmanade dem att utmana sig själva och skriva så mycket de bara kunde. Och, jisses, de tog mig på orden. Sådant värmer ett frökenhjärta!

 

 

 

I  "Mannen som glömde sin fru" känns det som att syftet är att visa hur det går när man stagnerar i sitt liv, sitt äktenskap, ja överhuvudtaget går vilse i sina relationer. Vad händer om man plötsligt får upp ögonen och ser sitt liv i ett nytt ljus? För en massa år sedan deltog jag i ett jämställdhetsprojekt där ett av vår lärares favorituttryck var "att byta glasögon", lite samma sak. Jag förstår och uppskattar syftet med boken. Vem skulle inte behöva öppna ögonen på vid gavel och se sitt liv i ett nytt ljus någon gång emellanåt?! Men, jag irriterar mig alltid när författaren har ansträngt sig för att vara rolig och här får jag den känslan ibland. Inte hela tiden vill jag dock påpeka. Det är klart att det kan uppstå komiska situationer när en person glömt allt, till och med vem han själv är. Och ibland blir det kul, till exempel i början när huvudpersonen ligger på sjukhus och tvingas dela rum med en oerhört irriterande och komisk man, men ibland blir det bara krystat. Eller, jag vet inte, kanske är jag ovanligt kritisk efter att ha läst en väldigt bra bok i en helt annan genre alldeles nyss. Eller så har jag bara svårt att identifiera mig med en medelålders halvalkoholiserad drummel till karl. Fast jag brukar kunna identifiera mig med nästan vem som helst i en bok, så jag vet inte. Läser vidare med en kluven känsla.