Senaste veckan har varit aningens hysterisk...

I onsdags var hela vår jobborganisation till Örebro på studiebesök. De ska bygga om vårt bibliotek i Enköping till ett kulturhus, efter sisådär trettio års planering, så tanken var att vi skulle få lite inspiration. Det var en trevlig dag och ett fint bibliotek och kulturhus, rätt nybyggt. För mig som aldrig ens varit i Örebro förut kändes det lite extra kul.

På torsdagen var jag och hälsade på en kompis. Det händer inte varje månad kan man säga...

Till på köpet så dras jag med någon lömsk förkylning, båda mina familjemedlemmar där hemma är också förkylda. Så jag har varit totalt slut som artist. I helgen orkade jag absolut ingenting. Nu är jag inte lika trött men har ont i huvud och hals, bådar inte gott.

På fredag är jag i alla fall ledig som kompensation för att jag jobbar på lördag. Det ska bli så oerhört skönt! Ska passa på att åka och ta blodprover eftersom det är läkarbesök nästa onsdag och sedan har vi några ämneslärarsamtal inbokade för H. Nu går han i nian och har börjat fundera lite mer intensivt på betyg och gymnasiet.

Hm... Min nästan hysteriska läsperiod fortsätter. Ju hetsigare det snurrar runtomkring mig desto mer gömmer jag mig i böckernas universum.

När jag var in och kollade på nya Adlibrisaffären i Uppsala för ett par veckor sedan så köpte jag boken "Tranorna flyger söderut" , en debut av Lisa Ridzén. Den är något av en snackis på bokbussen i synnerhet, men även tanter på mitt lilla bibliotek gillar den.

Boken har ett lugnt tempo och innehåller inga dramatiska vändningar och händelser utan beskriver den 89-årige Bos vardag. Han bor själv med hunden Sixten sedan hans fru blivit dement och flyttat till ett boende. Hemtjänsten kommer flera gånger varje dag och även om Bo är ganska trött på att vara gammal och skröplig så skulle saker och ting vara någorlunda bra om det inte vore för att sonen vill att även Bo  ska flytta till ett boende. Det innebär att Bo måste skiljas från Sixten. Maktlösheten och förtvivlan över att inte få styra över sitt liv är fruktansvärd och i Bos ögon är allt sonens fel.

Jag träffar väldigt många äldre människor i min vardag och kan förstå och relatera väldigt mycket till hur Bo känner. så många gånger varje vecka som jag tänker att det är hårt att bli gammal och sjuk.

Boken är skriven med empati och respekt för alla karaktärerna. Jag tycker också att personerna från hemtjänsten beskriv mycket bra och man anar att författaren har rätt så bra koll på äldrevården.