Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag är en bokgalen lärare som just nu sadlar om till bibliotekarie.

måndag 12 maj 2014

Det var länge sedan det gick så fort att läsa ut en bok som den av Anneli Jordahl. Den är bra på flera sätt. Dels så är den mycket bra som tidsdokument. Östersund, 1959, känns inte så långt bort för mig, visserligen är jag född på 70-talet men jag har hört mycket från min familj om livet i Jämtland vid den tiden. Dessutom är alla platserna välbekanta; Frösön, Jamtli, Stora torget, Håxås... Mona träffar och blir kär i den blyge och trulige gitarristen Harold från Stora Blåsjön. Hon blir med barn och det ses inte med blida ögon, ung och ogift som hon är. Vid ett tillfälle åker Mona med sin dotter till Harolds föräldrar och hälsar på. Hon tar rälsbussen till Strömsund och bussen till Gäddede. Strömsund är min hemort och jag har också tagit bussen till Gäddede när jag gick gymnasiet och hade en kompis i Jormlien. Jormliens fjällgård är också välbekant eftersom min kompis föräldrar äger det. Jag erkänner att jag alltid går igång på böcker som utspelar sig i mina hemtrakter och det beror nog på olika saker, ganska mycket hemlängtan kan jag tro. När jag läser så ser jag platserna framför mig och vill dit. Att läsa om tider som varit är som en bro till människor i mitt liv som inte finns mer så det är nog en annan anledning.
Även om jag bortser från att boken är som ett brev hemifrån så skulle jag gilla den. Den handlar om skam, klass och tillhörighet, vilket Anneli Jordahl pratar om i Sverige.
Läs!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar