Om mig

En blogg för oss som inte överlever utan böcker och som hellre skulle ta med en boklåda än tändstickor till en öde ö. Jag är en bokgalen lärare som just nu sadlar om till bibliotekarie.

torsdag 13 juni 2013

Sitter på jobbet och tittar ut på regnet. Det kändes onödigt att åka hem idag, om en timme är det personalfest. Dagen har gått åt till att bära kartonger, nästan alla lärare ska byta klassrum så det har varit Hela havet stormar, hela dagen. Som belöning för allt slit har jag nu suttit i massagestolen i källaren en halvtimme vilket inte var dumt alls men lite jobbigt att kliva ur den. Hade lätt kunnat ta en tupplur.
Imorse på bussen ramlade en ny bokidé i skallen som jag har sugit på sedan dess. Undrar om jag kommer ihåg den ikväll när jag kan skriva ner den?

Så här inför semestern har jag utvärderat mig själv och mitt år, som jag alltid gör. Just nu nuddar näsan den berömda väggen och jag funderar på varför? Eleverna har varit bra, Schemat har varit okej. Inga traumatiska upplevelser har inträffat det här året (vilket det gjorde förra året, både det ena och det andra).
Min slutsats är att jag aldrig känner mig nöjd med det jag gör. Efter drygt arton år som lärare är jag mycket medveten om mina styrkor och svagheter. När jag tänker tillbaka på de år som jag mådde som bäst i det här yrket så slår det mig att jag kände mig bra på det jag gjorde. Kollegorna, eleverna och deras föräldrar såg och uppskattade mig för det jag var bra på. Nu i skolan är det så mycket prat om måluppfyllelse, utvecklingsgrupper och att vara bäst. Nu ska vi utmärka oss för att bli förstelärare och få tiotusen mer i lön. I stället för att känna sig som en del av en gemenskap som hjälps åt för att alla ska lyckas så ska vi framhäva oss själva. Jag mår inte bra av det. För mig har det allra viktigaste uppdraget alltid varit att alla barn ska trivas i skolan, känna sig trygga och få utvecklas utifrån sina egna förutsättningar. Jag vill att människor runt omkring mig ska må bra och känna sig värdefulla. Tänk om alla kunde få lika lön för lika jobb, tänk om vi kunde få en klapp på axeln då och då av omgivningen och få höra att vi gör ett bra jobb? När jag tänker det känner jag mig helt omodern. Det sorgliga är att det inte längre räcker med att vara en bra människa som vill andras bästa.
Men nu har jag gett mig själv ett löfte! Nästa år ska jag vara stolt över det jag är bra på, inte sörja över det jag inte är bäst på, inte gnälla utan glädja mig åt allt som är bra i mitt liv och tala om för andra att de är bra.
Så det så!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar