Jag kom just på att jag inte berättat om det slutliga intrycket av "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" (Jonas Jonasson). Till att börja med ansåg jag ju att den var lite överreklamerad, inte så hysteriskt kul som folk påstått, t ex den något oväntade kommentaren av Lasse Berghagen som på baksidan av boken påstod att det var det roligaste han någonsin läst... Nåja, så småningom, när jag läst ungefär två tredjedelar så fångades jag och började fnissa lite försynt inombords. Allan är en karaktär som påverkat de flesta större politikerna i världen. Han är inblandad i alla möjliga politiska skeenden och har supit flera amerikanska presidenter under bordet. Ja, ni kan ju tänka er själva. Om det kommer en fortsättning, som Jonasson flaggar lite för i efterordet, så kommer jag att läsa den i alla fall.

Nej, nu ska vi utmana regnet (japp!det regnar idag också) och hälsa på lite släkt. Det lutar åt ett mosterbesök. Hej då så länge!