Så har mer än halva veckan gått. Igen.
Jag känner mig som en vissen tulpan med ont i huvudet, trötta ögon och med lite feberkänsla. Familjen i Uppsala har samma symtom men ingen av oss är tillräckligt krassliga för att få ligga hemma under en filt. På kvällarna utbyter vi symtomen som visat sig under dagen och så kan vi tycka lite synd om varandra. Det piggar alltid upp.
Jag jobbar på och kan konstatera att uppdragets spretiga konturer alltmer visar sig. Just nu när jag känner mig ur form så känns det aningens övermäktigt att få med alla på båten. Det är lite som en skock renar som far åt alla håll. Hur ska jag få alla (eller ens några) att följa mina instruktioner och önskemål?
Nåja, bara jag blir i fas med livet igen så ska jag väl kunna samla ihop mig och bli den vallhund som situationen kräver!
Jag har ett helt gäng ljudböcker som jag inte redogjort för. Det känns som att det är för många för att jag ska orka skriva om dem så jag hoppar över det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar