Familjen är på minisemester i Jämtland och meddelade igår kväll att de gått ut och lyssnat på en pärluggla. Det gav mig en fruktansvärd hemlängtan! Jag tror inte att jag hört en uggla på femton år och det är en sådan känsla av barn- och ungdomsnostalgi. Men jag är väldigt glad att min egen femtonåring nu får uppleva det en mörk och kall februarikväll. Jag tror bestämt att det kallas livskvalité.

Själv är jag ledig idag som kompensation för att jag jobbar imorgon. Städar, virkar och stickar och har haft en lång mysmorgon i sängen med deckaren "Jakob", tredje delen i den isländska serien om Hildur av Satu Rämö. Den är lika bra som de två första delarna och svår att lägga bort.

Vi har en vecka kvar av februari och jag har faktiskt uppnått månadens mål att läsa två av mina egna böcker.

Dels har jag läst "Hoppet Bara du kan rädda världen!" av Johan Ehrenberg. Min enda invändning av den är att den kom 2018 och mycket av det som Johan ser framför sig inom en tioårsperiod var realitet då men att världsordningen ju gjort en total kullerbytta sedan dess, med vår svenska nuvarande regering som struntar i all logik och håller sig fast med en dåres envishet vid kapitalismen, fossila bränslen och kärnkraft och Trump och Elon Musk som genomför fullständiga galenskaper varenda vecka som kommer att påverka hela världen för en mycket lång tid framåt.

Boken består i alla fall av tjugo kapitel som berör olika miljö- och samhällsområden som får oss som bryr oss att känna uppgivenhet, sorg och ilska. Hans budskap är att vi inte kan vänta på politiker och de där diffusa "andra" som ska ta rätt beslut och se till att världen blir bättre. Han påvisar med siffror och fakta att det inte är några problem att rädda världen, om viljan bara finns. Och hans övertygelse är att den dagen kommer eftersom även de som kämpar emot mest kommer att få ge sig när tillräckligt många gör rätt val och man inte längre tjänar ekonomiskt på att göra fel.

Trots att jag känner mig ledsen och arg och tänker varje vecka att nu måste botten vara nådd så fylls jag ändå av ett litet jäkla anamma och tänker att om jag och min familj gör rätt så är hoppet inte ute. Jag vet ju att vi inte är ensamma!

Min nästa bok är bland det bästa jag läst på flera år känns det som.

"Hjortronmyren" av Ulrika Lagerlöf är första delen av en serie som kommer att heta "Timmerfolk".

Det är som så ofta just nu två parallella historier, en i slutet av 30-talet och en i nutid.

Siv är 18 år, drömmer om att få bli lärarinna och älskar att läsa böcker. Allt förändras dock när hennes pappa som arbetar i skogen skadar sig och familjen får svårt att försörja sig. Siv måste ge upp sina egna drömmar och hjälpa till att försörja familjen. Först städar hon hos en rik familj i byn men sedan bestämmer hennes far att hon ska jobba som kocka åt ett huggarlag i en skogskoja under tre månader. Siv är inte glad minst sagt och arg för att hon inte fått säga vad hon själv vill. 

I nutid får vi följa med Eva, Sivs barnbarn, som bor i Uppsala och jobbar inom skogsbranschen. Under barn-och ungdomen tillbringade hon mycket tid hos sin farmor och farfar i den lilla byn och när det uppstår en konflikt mellan skogsbolaget och klimataktivister samt samer så tycker hennes chef att hon är den perfekta representanten att åka tillbaka och ta itu med saken. 

Det finns så mycket som jag fastnade för i den här boken. Dels så är det en spännande historia med många bottnar. Sedan är den både sorglig och innehåller kärlek. Jag bryr mig om personerna och ville så otroligt gärna att det skulle gå bra för dem alla.

Sedan är det en historia som är välbekant för mig och samtidigt inte. Min egen faster jobbade en vinter på 50-talet som kocka när hon var ung och jag har hört om många andra i hennes generation som också gjorde det. Samtidigt så har jag aldrig hört hur det egentligen var. Nu är min faster död och jag kan inte fråga henne om hur det var. Kanske att min pappa eller min andra faster vet något, ska fråga vid tillfälle. 

Att det inte alltid var så lätt förstår jag när jag läst boken och tänker på vilka förhållanden som gällde. Det är något som jag aldrig läst om kanske inte tänkt så mycket på direkt och nu vill jag veta mer!