Ny vecka och nya funderingar...

I lördags brottades jag med julgranen och när den väl var avklädd, utburen och alla barren uppsopade (bortsett från att jag hittar barr lite här och där hela tiden efteråt) så var jag totalt slutkörd. 

Nästa projekt var huvtröjan som jag stickar åt T. Det var dags för det lilla mönstret på oket, en snygg, stilren geometrisk rand kanske man kan beskriva det som. HA! Det där blir lätt tänkte jag övermodigt och körde igång. Och det var lätt i sju varv av åtta. Men sedan kom det sista där liksom randen skulle bindas ihop, eller hur jag nu ska förklara. Och då var det som att det slog slint i hjärnan. Det blev fel! Inte en gång utan tre. Efter tredje repningen skrev jag i stickmönstret, med blyerts tack och lov, att mönstret var felskrivet, ifall jag eller någon annan någonsin skulle ge sig på att sticka tröjan igen i framtiden. Så tog jag mig en liten korvbit, Fuet, för att muntra upp mig och sedan gick jag igenom diagrammet en sista gång, maska för maska samtidigt som jag kollade på min tröja. Och tänka sig, plötsligt såg jag...att jag gjort fel. Så då kunde jag sticka det sista varvet och det blev hur bra som helst.

Efter att ha suddat i mönstret, det där om att det var fel, så började jag med raglanminskningarna, mycket nöjd med mig själv. Och inga problem, jag fattade direkt. Efter drygt ett varv kändes det som att jag hade stenkoll så då slutade jag kolla i mönstret. Efter ytterligare tre varv kontrollerade jag mönstret för säkerhets skull och upptäckte att jag stickat fel i tre varv. I det ögonblicket kom T, tittade på mig och undrade

-Ska det inte vara rofullt att sticka? Just nu känns det inte som att du stickar in någon kärlek i min tröja?

Han insåg själv att det bästa nog var att gå till ett annat rum  en stund efter den kommentaren.

Men, men,  jag repade och nu är jag på banan igen och den här gången kollar jag hela tiden om det blir rätt. 

Jag har läst ytterligare en bok på min Damma av-lista.

När jag fyllde år fick jag boken "Mord i solen", första delen i deckarserien "Ett fall på Capri" av Anders och Anette De La Motte.

Det var H som gav den till mig och om man får en bok i present av sin son så måste man förstås läsa den inom en snar framtid.

En ganska reguljär, lite småmysig deckare om gymnasieläraren Hugo, änkling, som åker på semester till Capri tillsammans med ett gäng andra svenskar. Den italienska guiden Lara tar väl hand om gruppen men vad hjälper det när en person hittas död.

Jag kommer förmodligen att läsa följande delar i serien vad det lider. En sak irriterar mig lite och det är att på två ställen så är det grammatiska fel vilket jag tycker är oproffsigt och får det att kännas slarvigt.