Två dagars ledighet kvar och nu börjar jobbångesten krypa inpå...

Jag tycker själv att det är så konstigt att det ska kännas så jobbigt att komma igång efter längre ledigheter. När jag väl är på plats så trivs jag  och har inga som helst problem att jobba. Men man vänjer sig oroväckande snabbt vid att lulla runt hemma, ta dagen som den kommer. 

Julgranen rasslar instämmande bredvid mig. Den var så fin när vi åkte på jullov, en riktig Disneyjulgran. Men en vecka utan kärlek och omsorg gjorde den deprimerad och nu behöver man bara titta på den så rasar barren. En julgranskula har gått i tusen bitar då den, tillsammans med flera andra prydnader, tappade greppet och halkade i golvet.

Varje år är det samma sak, hela december och ett par dagar in i januari så älskar jag julen och sedan, på ungefär två sekunder, börjar jag drömma om tulpaner, vårvinter och ljus!

Min familj vill gärna dra ut på julen till tjugondag Knut och vi får väl se vem som vinner.

Entusiastiskt har jag redan tagit tag i en av årets utmaningar och läst en bok från min egen bokhög. Jag tänker att jag ska stjäla uttrycket "Damma av" som You Tubern och bloggaren Elzas bokhylla använder. Hon jobbar också på att läsa sina egna"dammiga" böcker.

Boken jag läst gick väldigt snabbt. Började i förrgår kväll och avslutade den mitt i dagen igår. Den kommer från en av bokkassarna jag fått från min faster och heter "Monika Magnus 1966" och är skriven av Ulrika Ewerman. Innan jag skriver om boken så vill jag bara nämna hur lustigt det kan vara. Författaren är egentligen ny för mig men som av en händelse insåg jag när jag läste om henne att jag faktiskt står i kö på biblioteket på hennes bok "Jag" som handlar om Karin Larsson.

I alla fall, "Monika Magnus 1966" är en roman med verklighetsbakgrund. Ulrika Ewerman beskriver sig själv som ett sorgbarn. Hon föddes för att föräldrarna mist en dotter när hon var 16 år och särskilt mamman ville ha ett nytt barn som skulle göra livet värt att leva. Kanske inte den bästa förutsättningen för ett litet barn. I vuxen ålder bestämmer sig hon sig för att skriva om systern och vad som hände, för sin egen skull men kanske främst för brodern som bara var elva år när systern dog och som burit på den tragiska händelsen i hela sitt liv utan att ha någon att prata med. Föräldrarna la locket på och nämnde i princip aldrig sitt barn eller händelserna.

Monika är en brådmogen tonåring, snygg och smart. Hon blir ihop med Magnus, åtta år äldre, en snygg, spännande kille som inte alltid håller sig på rätt sidan av lagen.

Föräldrarna, i synnerhet Monikas mamma, kämpar emot förhållandet med näbbar och klor vilket  nog bara gör förhållandet starkare.

Hela boken är en rak väg mot katastrofen och det är med aningens ont i magen man läser.

Som sagt var, en snabbläst och sorglig bok.