Tankar om Nobelpriset och böcker om läsning

 T tyckte igår att jag var onödigt hård i min spontana dissning av årets Nobelpristagare. Så kan det vara eftersom jag aldrig hört namnet och aldrig läst honom.

Och där kan något av sanningen om mig och Nobelpriset skvalpa omkring djupt under ytan. Ytterst sällan är pristagarna några jag har hört om och jag läser ändå orimligt mycket av allt möjligt. Naturligtvis kan man hävda att det är jag som konsumerar alldeles för mycket lättviktig litteratur, för det stämmer förstås. Men jag jobbar på bibliotek och läser även smalare författarskap så nog borde det vara oftare som jag åtminstone hört talas om pristagaren? Jag vill gärna vidga mitt läsande och gör ansträngningar emellanåt men oftast räcker det inte med Nobelpriset. Jag måste också bli åtminstone pyttelite nyfiken.

Förra året var ett undantag som gjorde mig mycket nöjd när Han Kang fick priset! Jag hade till och med "Vegetarianen" hemma och läste den ganska snart efter utmärkelsen. Den var verkligen speciell och jag har svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tyckte. Men den fick mig att tänka och bli överraskad och det är ett bra betyg i sig.

2013 var Alice Munro vinnare och efter det har jag läst flera av hennes böcker med stor behållning. 

Någon gång kanske jag tar tag i alla de där Nobelpristagarmännen som skrivit djupsinniga och komplicerade romaner. Ibland överraskar jag mig själv. Men just idag är jag inte det minsta sugen.

 

För några veckor sedan läste jag en artikel någonstans av forskaren Martin Hellström. Jag såg att han gett ut böcker som intresserade mig och när jag tog en sväng till Uppsala så lånade jag två på biblioteket.

"Mariagripelikt" heter den första och handlar om ett forskningsprojekt där han under flera år träffar ett gäng barn som i början är nio, tio år för att läsa och prata om Maria Gripes författarskap.

De tar sig an hennes första böcker varav det var flera som jag aldrig hört talas om från 50- och 60-talet  men också klassiker som "Hugo och Josefin", "Pappa Pellerins dotter", "Julia och nattpappan" samt "Tordhyveln flyger i skymningen". 

Jag har under åren konstaterat att vissa av Gripes böcker är klassiker som aldrig blir omoderna, som "Agnes Cecilia" och vissa är helt oläsbara idag(jag glömmer aldrig traumat när jag skulle läsa "Hugo och Josefin" för H. Det var smärtsamt för oss båda och vi kom inte i mål).

I alla fall så var det intressant att följa samtalen med barnen och analyserna av böckerna.

Kanske inget jag kan använda rakt av i mitt eget jobb men mycket att fundera på och lärorikt. Hur ofta låter vi barn och ungdomars tankar styra litteratursamtalet helt?! 

Hans andra bok "Bäst är det mänskliga" har egentligen samma utgångspunkt. Var hamnar vi om vi låter barn och ungdomar styra samtalen om litteratur och böcker? Här har Martin Hellström pratat om böcker och läsning med personer i sin närhet och även här fick jag mycket att grubbla på, saker som kommer att påverka mina egna litteratursamtal i framtiden. Martin Hellströms forskning är vindlande eftersom han inte styr vad samtalen ska handla om och vart de ska ta vägen. Det är spännande och jag kommer att leta efter fler böcker av honom.

 Och så regnar det igen... Jag kan inte minnas sist det var en så här regnig höst. Eller är det mer regn på min nya hemort helt enkelt?

Nu gillar jag i och för sig regn  så att så hemskt lider jag inte men ändå?

Det har varit en hektisk vecka med simning i tisdags, telefonkris, författarbesök  och kompisbesök igår och idag har vi haft den andra sjuan på besök som har fått lyssna till prat om demokrati och boktips med förbjudna böcker. Varje gång jag träffar en ny klass så inser  jag hur otroligt bortskämd jag varit i så många år då jag har känt alla eleverna, kunnat plocka fram den rätta boken till var och en, haft deras förtroende eftersom de varit övertygade om att jag VET vad de behöver. Nu är jag ute på hal is varje gång, måste fråga och få dem att tro på mig.

Så vad tycker vi om årets Nobelpristagare? Ska jag vara helt ärlig så kände jag mig helt ointresserad när jag hörde namnet. Det sa mig ingenting och jag blev inte sugen på att läsa.  László Krasznahorkai  född 1954 från Ungern .

Kanske att jag är lite kinkig men

jaha, en vit, äldre man... igen...

Månadens dikt oktober 2025

 The Self-Unseeing

Here is the ancient floor,

Footworn and hollowed and thin,

Here was the former door

Where the dead feet walked in.

She sat here in her chair,

Smiling into the fire;

He who played stood there,

Bowing it higher and higher.

Childlike, I danced in a dream;

Blessings emblazoned that day;

Everything glowed with a gleam;

Yet we were looking away!

Ur

Poems of Thomas Hardy

Igår träffade jag rektorn och lärarna på ytterligare en skola. För att vara exakt så var det den skola jag jobbade på för 25 år sedan. Det blev väldigt trevligt! Flera av lärarna, och rektorn, var gamla bekanta, vissa till och med gamla kollegor och de blev så glada när de träffade mig.

De var sugna på samarbeten och olika projekt vilket direkt peppade mig så att huvudet nu är fullt med idéer.

Ikväll blir det simning igen. Jag har hållt igång med det i flera veckor nu, en eller två gånger i veckan, och jag känner hur bra det är för min arma, slitna kropp.

Imorgon ska jag hälsa på en kompis som jag inte träffat på ett par år. Det är så lätt att lägga sig på soffan, plocka fram stickningen eller en bok och inte röra sig på resten av kvällen. Men jag vet ju att när jag kliver ur den där soffan och tar mig ut och gör något så blir jag så uppiggad!

Den tredje delen i serien "Begravningsbyrån Tranan" av Ewa Klingberg heter "Nu stormar det i dalens famn". Jag har inte så mycket att säga om den. Sandra harvar på. Hon är fortfarande övertygad om att hon ska sälja firman och flytta hem till Västerås men samtidigt har hon väldigt svårt att slita sig. Det finns så mycket hon behöver få ordning på innan hon lämnar. Och så är det ju Christoffer. Hur ska hon kunna lämna honom?

 

Dagens första bok heter "Som en öppen bok" av Sara Molin

Ibland har jag lite svårt för svensk feelgood. Det blir så vardagligt på ett sätt och samtidigt overkligt och jag fastnar inte. Översatt feelgood är inte alltid bra heller men det blir på ett annat sätt. Min egen teori är att det beror på den svenska kontexten är så välkänd medan den utländska har ett annat avstånd som gör den lite mer exotisk och spännande.

Clara är en lärare som älskar böcker och att förmedla litteratur till barn och ungdomar.

Tyvärr arbetar hon på en mindre lyckad arbetsplats och hon trivs inte alls med kollegorna.

Privat är hon singel sedan två år tillbaka, har en syster som lever på ett helt annat sätt än Clara och föräldrar som kan göra vem som helst galen.

Livet är en aning grått och trist helt enkelt. Men när Claras ungdomskärlek Jonathan dyker upp och visar intresse så är det som att livet får färg igen! Nu kan allt bara bli bättre! Eller...?

I den andra delen av feelgoodserien "Begravningsbyrån Tranan" , "Blott en begravning" av Ewa Klingberg, så kämpar Sandra på med att få ordning på sin mosters begravningsfirma. Julen har passerat och Sandra har bestämt sig för att stanna ett tag till eftersom hon inser att hon aldrig kommer att få firman såld så länge allt är så rörigt. Hon ertappar sin moster med hemligheter och hon har en känsla av att det är flera av arbetskamraterna som döljer saker.

Man kan lugnt säga att saker inte går som Sandra vill men samtidigt så kan hon inte låta bli att trivas ganska bra också.

En massa ljudböcker

 Så har mer än halva veckan gått. Igen.

Jag känner mig som en vissen tulpan med ont i huvudet, trötta ögon och med lite feberkänsla. Familjen i Uppsala har samma symtom men ingen av oss är tillräckligt krassliga för att få ligga hemma under en filt. På kvällarna utbyter vi symtomen som visat sig under dagen och så kan vi  tycka lite synd om varandra. Det piggar alltid upp.

Jag jobbar på och kan konstatera att uppdragets spretiga konturer alltmer visar sig. Just nu när jag känner mig ur form så känns det aningens övermäktigt att få med alla på båten. Det är lite som en skock renar som far åt alla håll. Hur ska jag få alla (eller ens några) att följa mina instruktioner och önskemål? 

Nåja, bara jag blir i fas med livet igen så ska jag väl kunna samla ihop mig och bli den vallhund som situationen kräver!

Jag har ett helt gäng ljudböcker som jag inte redogjort för. Det känns som att det är för många för att jag ska orka skriva om dem så jag hoppar över det...

 

"Kungliga kärlekssagor 3: Gustav Vl Adolf  & Margareta" av Ebba Kleberg von Sydow

 

"Kungliga kärlekssagor 4: Margete & Henrik" av Ebba Kleberg von Sydow

 

"Kungliga kärlekssagor 5: Charles och Camilla" av Ebba von Kleberg von Sydow

"Breven som länkar oss samman" av Anne-Lie Högberg

"Stjärnfall över Åstol" av Anne-Lie Högberg

"Vågor av längtan" av Anne-Lie Högberg

"Bonusprinsen-En kunglig skandal" 

"Leonahs bok" av Helena Aldén

"Jack the ripper"

Ingen av böckerna var fantastiska men inte heller jättedåliga. 

 Besöket i Uppsala var exakt vad jag behövde! Att få hänga med familjen, sova i den vanliga gamla sängen med de fluffigaste kuddarna var så härligt (har inte lyckats få tag i de perfekta kuddarna i min nya säng), äta goda middagar tillsammans...

Jobba hemifrån var en utmaning vilket jag visste innan. Man måste vara stark i moral och ande för det. Och inte blev det bättre av att 16-åringen var ledig i fredags från skolan. Men jag hade gjort en lista på saker att göra för att hålla mig på rätt väg och det funkade ändå ganska bra.

Igår var jag ute med kommunbilen igen. Nu tycker jag att det flyter på ganska bra. Jag träffade lärare på två skolor och kunde återigen konstatera att det finns vissa utmaningar.

Rektorn på de här skolorna har varit superambitiös och köpt in många bra böcker som en person på skolorna förvaltar. Lite oklart är det om hon är lärare eller har någon annan befattning. Böckerna är inte inlagda i något system så det är helt omöjligt att veta vad som finns om man inte står där i rummet (skolbiblioteket). Eleverna får inte ta med sig någon bok hem på grund av risken att den försvinner.

Jag anstränger mig överlag väldigt mycket på det här jobbet för att inte klampa på några tår men ibland är det svårt att undvika. Jag var mycket noga med att inte säga något om saken men det kommer att komma en dag när jag lägger mig i på ett eller annat sätt. Det känns helt oundvikligt. Nåja, trevligt var det i alla fall.

På tåget till Uppsala läste jag ytterligare en superbra bok av Anne-Marie Körling. "Väck läshungern" handlar väl egentligen om små barn och till och med ofödda men det finns ändå mycket bra att suga i sig för en skolbibliotekarie.

Det är en bok som alla föräldrar, förskollärare och andra som har det minsta med barn att göra borde läsa. Körling skriver om språket, närheten mellan den som läser och den som lyssnar. Hon skriver om vikten av kontakt mellan barn och föräldrar, att den är livsviktig! Återigen påminns jag om vikten av högläsning, sagor, samtalet med barn och ungdomar.

 Jodå, det blev ett bilinköp i fredags!

Jag är otroligt nöjd och det var obeskrivligt skönt att få affären gjord. Nu hinner jag lära känna den innan vintern med snö och halka kommer. Familjen har också andats ut nu när det är avklarat och affären ett faktum. Förhoppningsvis behöver jag inte köpa en ny bil nu på tio år eller så.

På onsdag sätter jag mig på tåget och åker till Uppsala. Kommer att jobba på distans torsdag och fredag. Jag och min familj längtar väldigt mycket efter varandra efter sisådär fem veckor isär. 

I helgen har jag läst "Mellan samma väggar" Jojo Moyes senaste bok. 

Den var mycket bra som alla hennes böcker. Men har jag läst den redan förut? Det var som en känsla inom mig av igenkänning... Kanske är det bara det att hennes böcker ibland påminner om varandra. Denna kom i år så jag borde inte ha hunnit läsa den, eller?

Nåja, i alla fall...

Lila är författare som gjort succé för några år sedan med en bok om hur man håller ihop sitt äktenskap. Det är bara det att strax efter att boken kom ut så förkunnade hennes man att ha blivit kär i en annan och stack.

Nu vill förläggaren ha en uppföljare om det härliga livet som frånskild men med tanke på hur Lila hela tiden knappt lyckas hålla näsan över vattnet så känns det som en omöjlig uppgift. Hon har två ganska krävande döttrar, hennes mamma har dött och pappan, inte biologiska pappan, har i stort sett flyttat in . Det är egentligen ganska bra för han medför en viss ordning och stabilitet i deras liv men han är en pedant som lagar väldigt mycket ångad fisk och linsgrytor. 

Ekonomin är körd i botten och det gamla huset går ständigt sönder. 

Ja, ni fattar, Lilas liv är inte på topp.

Om man brukar läsa Jojo Moyes så kommer man att känna igen sig. Och kanske är det därför det känns som att jag läst den förut. Ska kolla lite i min blogg om jag skrivit om den tidigare.

Bra är det i alla fall!

Som av en händelse så har bilen jag spanat in kommit idag. Så i eftermiddag ska jag provköra och kolla in den. Har också lovat T att han ska få vara med på videosamtal så att han kan få ha synpunkter. Vi får se vart det landar helt enkelt.

Jobbet rullar på. Den 6 oktober sätter Banned Books Week igång och vi har nu haft glädjen att boka in alla sjuorna. Jag är mycket förväntansfull och har satt igång att läsa böcker på temat. Igår läste jag "George" av Alex Gino. 

Den handlar om George, 11 år, som har en stor hemlighet. Hon vet inom sig att hon är en flicka trots att alla andra ser henne som pojke. Klassen ska sätta upp en teaterföreställning utifrån den klassiska boken "Min vän Charlotte". George drömmer om att få spela spindeln Charlotte men vet att det kommer fröken aldrig att gå med på . Charlotte ska spelas av en flicka. Som tur är har George en bästis, Kelly, och hon står på Georges sida vad som händer och jag tror att det är tack vare henne som George finner den inre styrkan att kräva att få vara sig själv.

Min andra bok att redogöra för är något helt annat. Jag har, efter att den legat på att läsa-listan i åratal, läst första delen i feelgood-serien "Begravningsbyrån Tranan" av Ewa Klingberg. Denna första del heter "Där rosor faktiskt dör" och handlar om Sandra som äntligen ska göra sin efterlängtade semesterresa genom Sverige, den hon planerat för i ett antal år. På vägen ska hon hälsa på sin moster i Tranås. Men se där blir hon fast! Mostern och hennes man äger en begravningsfirma och precis när Sandra är där så dör mosterns man hastigt och lustigt. Och utan att Sandra riktigt fattat vad som hänt så blir hon fast i Tranås för att hjälpa sin moster. Det visar sig att begravningsbyråns finanser är i stor kris och Sandra tvingas reda upp det hela.

En helt okej bok om än inte det bästa jag läst.

 

 Just nu är jag så taggad på mitt jobb!

Den här veckan har jag gjort två längre bilresor med kommunens helhybrid. Vi kanske inte är bästisar än men efter att jag både lyckats byta radiokanal och få upp tanklocket, båda sakerna hände dag 2, så känner jag mig ganska välvilligt inställd ändå.

Rektorerna på båda skolorna var väldigt positiva och visade på alla sätt att är de är förväntansfulla och glada över att jag finns. De har också en mycket tydligare bild av vilken roll en skolbibliotekarie har än lärarna.

Annat som händer just nu är att jag har börjat spana efter en ny bil. Både min far och den käre T är mycket nervösa och jag har en stark känsla av att de inte litar på mig. 

T vill att jag ska kolla runt och jämföra på alla affärer i trakten men jag har surfat runt en del på nätet och känner att det spelar ingen roll. Jag kommer inte att bli mycket klokare av det. Vi har alltid olika köpbeteende och han blir alltid lite nervös när jag ska shoppa.

Sen på bollen så har jag äntligen läst Booktoksuccèn "En duktig flickas handbok i mord" av Holly Jackson.

Först så tyckte jag att den var svårläst. Pip ska göra ett specialarbete i skolan och har valt att undersöka ett mord som skedde på en tjej i hennes skola fem år tidigare. Tjejens pojkvän blev anklagad för mordet men tog livet av sig och sedan dess är händelsen som ett oläkt sår för alla i samhället.

Pip har fått hårda förhållningsorder av sin lärare att inte prata med de inblandade och att hålla sig på en lagom nivå. Tror vi på att hon kommer att hålla det? Nej så klart. Genast börjar Pip att gräva och det där med specialarbetet är kanske mest ett svepskäl till att hon vill veta vad som hänt. Sal, pojkvännen som tog självmord har en bror Ravi som också vill veta sanningen och snabbt blir han och Pip ett team. Ju mer de får reda på desto farligare blir det och rätt som det är börjar det komma hot till Pip.

Anledningen till att det gick trögt i början var att Pips loggbok ligger insprängt i texten och jag fastnade ständigt där. Men till syvende och sist var det en otroligt spännande bok och jag blev lite tårögd på slutet även om jag inte fulgrät (som jag gör när jag läser något riktigt sorgligt).

Månadens dikt september 2025

 Hon tror det är en stjärna

Damen med konvaljerna är sent ute.

Grindarna stängs vid solnedgången.

Ovisst vem hon tänker uppvakta:

något av de smakfulla snillena

eller bysnillet med jordsmak i munnen?

Här ligger de utströdda

de som strödde ord.

Allt ljus är lånat.

Planeterna kretsar i fjättrade banor

runt solen.

Jourhavande spegel just nu är Jupiter.

Snart dyker den upp till vänster om kyrktornet.

Hon tror det är en stjärna.

Fladdermusen och damen med konvaljerna

skriker båda till vid mötet under lindarna.

Att de är släkt

det vill hon inte tro.

Av

Werner Aspenström

Ur

"Enskilt och allmänt"  

1991

 Nu kan jag nog säga att jag börjat komma igång så smått med skolbibliotekarieverksamheten, mer på riktigt. I onsdags hälsade jag på första skolan för att presentera mig. Deras reaktioner skulle jag kunna beskriva som artigt skeptiska. Bortsett från rektorn, som är positiv och lite mer insatt, så var det väldigt uppenbart att de undrade vad jag ska kunna tillföra som de inte kan själva. Och det är klart, om man aldrig haft tillgång till en skolbibliotekarie förut så är det inte lätt att veta. Jag får helt enkelt överbevisa dem om hur bra det är att ha mig!

Jag är hos pappa, det är lördag morgon, regnet hänger i luften och lommen tjoade på sjön när jag kom ut i morse. Idag ska vi hacka päran (potatis). Förhoppningsvis ska det inte vara samma kroppsansträngning som i min ungdom eftersom pappa numera täckodlar så man behöver inte hacka lika djupt för att komma åt guldklimparna.

På måndag ska jag ut och köra bil, 12 mil, för att hälsa på nästa skola. Det känns lite nervöst. Kanske inte sträckan utan mer att köra så långt med en helt ny bil som jag aldrig kört förut. Men, med åren har jag insett att de flesta svårigheter är värst innan man genomfört dem och sedan känner man sig nöjd och duktig när man klarat av det.

"Hon minns inte" av Jonas Brun är en mycket sorglig bok, med stor igenkänning för mig, om hans mamma som har Alzheimer. Genom att berätta om allt hon inte minns så ringar han in hennes liv. Jag känner igen många av de saker mamman gör och säger, saker som uppenbart är sjukdomen. Han beskriver hur hon packar påsar med allt möjligt, påsar som ligger överallt och kan innehålla vad som helst. Min egen mamma gjorde exakt samma sak när hon började bli dement och det blir så uppenbart för mig att det är ett sätt att försöka få någon slag kontroll över tillvaron. Boken berörde mig mycket och fick mig att bearbeta mina egna erfarenheter. Men jag tror inte att jag hade orkat läsa den för fem år sedan...

 Så är det fredag igen. Utanför skiner solen och jag tycker att jag fått en del gjort idag.

I kväll ska 16-åringen ut och tälta i Hågadalen med sina klasskompisar. Det kanske är tur att jag sitter 60 mil bort för jag är en äkta hönsmamma som har väldigt svårt att vänja mig vid tanken på ett snart vuxet barn. Vi låter honom göra det mesta och låtsas som att vi inte oroar oss i onödan men innerst inne oroar vi oss ständigt. Eller, i alla fall jag. Det blir ju inte direkt bättre när jag tänker på den värld där han rör sig. Egentligen är det inte honom jag inte litar på utan omgivningen som är oförutsägbar och osäker för alla.

Nåja, som sagt, det är fredag!

Igår blev det ingen simning för jag kände mig totalt ur form. Hela veckan har jag känt mig lite risig, ända sedan förra lördagen egentligen. Hoppas att jag kan vila mig pigg i helgen.

Så här inför helgen vill jag tipsa om två ungdomsböcker som jag läst för jobbets räkning och som var superbra, båda två.

Den första är "Kuben" av Nils Lundkvist. På mitt nya bibliotek har de något som heter Sigrid-priset till minne av Beppe Wolgers. Ni kommer väl ihåg dockan Sigrid i Beppes godnattstund?

"Kuben" är en äkta ungdomsdystopi och som vanligt inte alls som jag föreställt mig innan jag läste den.

John bor med sina föräldrar, som är möbelsnickare, i den Yttersta vildmarken. En dag kommer en lastbil med en leverans, en stor kub, nästan som en husvagn.

I kuben befinner sig en pojke i samma ålder som John. Från början är det hela oförklarligt men efter hand förstår både John och jag som läser mer och mer, får fler pusselbitar. Min första känsla var obehag. Det kändes nästan lite läskigt. John gjorde en del dumma saker och vem var egentligen pojken? Men ganska snabbt var jag totalt fast och tyckte om John. Jag tycker mig ha sett en fortsättning och den är jag riktigt sugen på för allt slutade ouppklarat. 

En ganska kul anekdot i samband med boken är att biblioteket hade beställt en klassuppsättning av den för att eleverna i juryn ska få läsa. När böckerna kom och vi började bläddra så visade det sig att omslaget stämde men boken inuti var en romance; "Libertinens kyss", på norska!!!

Jisses vad jag skrattade. Det där är min humor...

Den andra boken är ett seriealbum. 6-12 oktober är det Banned Books Week och jag och min barnbibliotekariekollega har bestämt att vi ska bjuda in klasser under veckan för att prata om demokrati och förbjudna böcker. Så nu förbereder jag mig genom att läsa. Boken jag har läst heter "Gender Queer" och är en självbiografi av Maia Kobabe som handlar om hens uppväxt och kamp för att hitta sin identitet och plats i tillvaron. En otroligt intressant, ganska rolig och insiktsfull berättelse. Jag är inte ett dugg förvånad över att den hamnat på listan över förbjudna böcker.

Om "Kuben" funnits på engelska är jag ganska övertygad om att den också förbjudits på sina håll...

 Snart har en vecka gått igen. På vissa sätt går det framåt, på vissa sätt känns det som att jag mest står och stampar och slösar bort tid. Jag kan inte skriva så mycket på skolbiblioteksplanen innan jag fått respons. Tre skolbesök är inbokade men det börjar inte förrän nästa vecka. Vi filar lite på att bjuda in några klasser för att fira Banned Book Week men det händer inte förrän i oktober. Ja, det är en hel del som hänger lite i luften för tillfället.

Men solen skiner idag och imorgon är det fredag. I tisdags gick jag och simmade. Det var enastående skönt efter alla datatimmar. Jag kunde nästan höra nackmusklerna knaka.

Jag har avlutat den fantastiskt bra ungdomsfantasyserien "De utvalda" av Kristin Cashore. Den sista boken heter "Drottningens spion" och handlar om Bitterblues halvsyster Hava som kan förvandla sig och ta skepnaden av saker. Förmågan gör att hon är drottningen Bitterblues spion.

Som jag grät i min ensamhet igår kväll när jag låg på soffan och läste!

Den var så där sorglig, romantisk och fantastisk som nästan bara ungdomsböcker kan vara.

Tänk om det kunde komma fler delar...

Månadens dikt augusti 2025

 Så är det dags...En månad för sent ,men jag vill ändå ha med en liten, väldigt fin augustidikt fast det egentligen är dags för septembers...

Klart för natten

Just när man

skall till att

reflektera 

är det över,

sommaren slut

barnen vuxna

livet ombytt

och klart 

för natten

Dikten är hittad på Facebook

på kontot Waldersten

 I fredags eftermiddag skickade jag mitt utkast till skolbiblioteksplan till chefen och och nu är det bara att vänta på respons. Jag har tänkt läsa igenom den igen imorgon efter att den fått ligga till sig lite, men annars fokuserar jag på annat.

När jag skickat in den visste jag inte riktigt vad jag skulle hitta på men så pratade jag lite helt apropå med en kollega som är barnbibliotekarie och hon nämnde att hon är sugen på att göra något med demokrati under Banned Book Week som är i oktober. Och där slog det ner en gnista i mina hjärnceller och tankarna började spinna! Det där skulle vara perfekt att haka på och jobba med i någon klass. Så nu har vi spånat lite och har en idé!

Och jag är på banan igen. Förra veckan kände jag mig lite deppad för det kändes som att mitt liv bara bestod av akademiska formuleringar om skolbibliotek, viktigt och relevant men ACK så tråkigt!

Min styrka har alltid varit kontakten med andra människor och att jobba praktiskt men jag förstod inte hur viktigt det är för mig förrän nu när jag sitter och skriver. Kanske är det inte författare som är mitt drömyrke?

På lediga stunder försöker jag just nu annars att ta mig an barn-och ungdomslitteratur för att ha något att erbjuda om det skulle dyka upp ett bokprat eller behov av boktips.

En bok jag läst är "Vi kommer ändå att bli becknare" av Rihab Garci; lärare, influencer och krönikör som brinner för förortens ungdomar. Boken handlar om Samir, Selma och Sebbe. De går i nian, i samma klass och har varit bästa vänner sedan de var små. Det är en värld där det är nästan omöjligt att inte hamna fel och där både vuxenvärlden och de själva i princip gett upp om framtiden.

En otroligt bra bok om att växa upp, hitta sin väg och välja rätt. Jag skulle behöva googla på vad de olika slangorden betyder fast det har jag inte gjort, än i alla fall.

 Så var det helg igen och jag kan pusta ut i härligt brittsommarväder. Ryktet säger att det ska bli regn i helgen men just nu strålar solen i alla fall.

Jag har träffat rektorerna idag. Det var en kort sväng och min glasögon immade hela tiden under besöket men det var trevligt. Roligt är också att de verkar glada och sugna på att använda mina tjänster och det verkar ju lovande.

Nästa vecka blir det spännande för då öppnar simhallen och enligt deras tider kan man motionssimma två kvällar i veckan. Dessutom är alla bad i kommunen gratis! Jag undrar om det finns någon annanstans i Sverige? Jag tänker i alla fall ge det en chans. Efter två veckor då jag mest kraschat i soffan på kvällarna så börjar jag bli sugen på att hitta på saker. Jag har också ett par kompisar från förr som jag ska leta upp.

Läste häromdagen om den nya utbildningen som Academy Online erbjuder. Genom en åttaveckors digital utbildning ska du få en "bibliotekarielicens".

Bortsett från att det är ett hån mot alla bibliotekarier som har kämpat sig igenom ett antal års akademisk utbildning (fråga mig, jag vet) och ett hån mot de elever som skulle få en sådan bibliotekarie på sin skola så är det också ett rent lurendrejeri mot de personer som betalar för att gå kursen.

Jag hoppas verkligen att ingen stackare går på det där och söker!

Läs mer här nedanför.

Magasin K

Jag har plöjt Jenny Colgans senaste bok, del två i serien om flickskolan där Maggie Adair jobbar. Hon bytte från en fattig kommunal skola med en massa problem till en privat, tjusig internatskola. Flytten medförde att hon fick lämna pojkvännen Stan och sin övriga familj under terminen. 

Inte långt från flickskolan finns en pojkskola där den snygge och mycket trevlige David jobbar. Och ja, du anar säkert vad som händer. I den första boken "Den lilla skolan på klippan" fick vi även lära känna rektorn Veronica Deveral och ett gäng elever med diverse problem och utmaningar.

Denna andra bok heter "Andra året på den lilla skolan på klippan". Det är ingen nyhet att jag gillar att hänga i Jenny Colgans universum men det är heller ingen hemlighet att det retar gallfeber på mig att alla svenska titlar ska heta något med "den lilla"...och ha typ samma bild på omslaget. 

Och sedan finns det en sak som jag faktiskt inte gillade med boken. På väldigt många ställen kommenteras personernas kroppar och det framställs som att man måste vara smal för att vara glad. Jag kan förstå att det kan bli så när man ska beskriva en grupp med tonårsflickor, deras rangordning och världsbild, Men jag tycker inte att det görs på ett bra sätt och det känns faktiskt inte särskilt fräscht och modernt.

Annars så var det som vanligt bra och lättläst.

 Jag kämpar på med min skolbibliotekarieplan. Igår läste  jag igenom den innan jag gick hem och kände mig försiktigt optimistisk. Det kanske kan bli bra!

Idag på förmiddagsfikat satt vi och diskuterade skolbibliotek och lite allt möjligt runt det vilket gav mig feeling och inspiration. Men så, på eftermiddagen tog det tvärstopp och plötsligt var det som att inte ett ord kunde värkas fram. Och då bestämde jag mig för att imorgon är det dags att skicka texten till chefen så att jag får respons och vet om jag är på rätt väg eller ska börja om från början. 

Och imorgon är det fredag!

Jag ser fram emot ett par dagars paus igen från alltihop. Imorgon förmiddag ska jag äntligen träffa rektorerna. Det ska bli kul.

Det blir mycket stickat och läst för tillfället. Är lite mellan serier för tillfället så igår kväll blev det en svt play-dokumentär om Liza Minelli av alla människor. Den var otippat bra måste jag ändå tillstå.

Äntligen har jag läst första delen i deckarserien av Sara Strömberg som utspelar sig runt Åre. I den första "Sly" lär vi känna  journalisten Vera Bergström som blivit uppsagd efter att lokalredaktionen stängt. Hon bor ovanpå en gammal sunkig station och jobbar som assistent på en skola. 

När en mördad kvinna hittas på ett hygge kontaktas Vera av sin gamle chef som undrar om hon kan tänka sig att skriva några rader? Efter lite övertalning går hon med på det och dras snabbt in i historien då hon inte kan släppa kvinnans öde utan vill ta reda på mer.

Jag både gillar Vera och tycker att hon är lite jobbig. En sak är i alla fall säker. Jag kommer att fortsätta läsa serien.

 Så har jag jobbat en vecka och en dag. Först i torsdags fick jag träffa min chef och styra upp jobbet. Efter det har allt blivit så mycket lättare. Det som står på agendan just nu är att skriva en skolbiblioteksplan. Jag kan verkligen inte med den bästa viljan i världen säga att det är en kul uppgift men jag förstår ju att den behöver skrivas och jag förstår också att ska den bli skriven så är det jag som får göra det. 

I fredags dök det upp ett gäng sexor och skulle låna böcker. Då passade jag på att hänga med dem. Det kändes som om mina dränerade batterier fick en rejäl påfyllning och sedan kunde jag gå tillbaka till datorn, lite gladare igen.

På fredag ska jag få vara med på rektorsmöte vilket ska bli spännande. Därefter hoppas jag att jag kan börja åka runt till de olika skolorna.

Helgen spenderade jag hemma hos pappa. På vägen dit såg jag världens gulligaste rävunge, Jag har läst, stickat, vävt, varit ute och promenerat och hängt med en pappa och en faster.

 Ett par dagars paus från biblioteksplanen var exakt vad jag behövde för idag har jag kommit en bit och känner att det kanske kommer att bli något  

Nu har jag en rejäl bokhög att redogöra för. Därför blir det bara mycket kort om varje bok.

  "Brutna små regler" av Christina Schiller är nog faktiskt det sämsta jag läst i år. Efter att ha konstaterat att det verkade vara en modern form av en Harlequinbok så tittade jag lite närmre och insåg att den saluförs som "svensk romance". Det borde kanske ha varit en ledtråd.

 "Det sista draget" av Jennifer Lynn Barnes är den tredje och avslutande delen i ungdomsserien "Arvsspelen". Den var liksom de två första böckerna otroligt spännande och jag blev överraskad av slutet och hade inte alls förutsett vart åt det lutade. 

  "Hemligheternas rika" är del 3 i den fantastiska ungdomsfantasyserien "De utvalda" av Kristin Cashore. Den här gången handlar det om Bitterblue som blivit drottning efter att hennes far, den fruktansvärde kung Leck dött. 

  "Det främmande landet" är del 4 i "De utvalda"-serien. Bitterblue bestämmer sig för att resa till grannlandet för att undersöka flera mystiska händelser. När de nästan är framme med skeppet så faller Bitterblue överbord. Alla tror att hon har drunknat men riktigt så är det inte.

 

 

 Nu är jag inne på min tredje arbetsdag. Allt är fortfarande luddigt men min hjärna jobbar stenhårt dygnet runt med att försöka få ordning på kaoset. I natt vaknade jag plötsligt med en idé om vad jag skulle satsa på idag och det har jag tagit tag i. Jag har fortfarande inte fått några direkt instruktioner om mitt kommande arbete och så länge ramarna inte finns så är det inte så mycket jag kan göra.

Under sommaren har jag skrivit ner saker som kan vara bra att komma ihåg i en anteckningsbok. Jag har en ganska tydlig bild av vad jag vill uppnå i mitt arbete men jag behöver, som sagt var, stämma av det hela med cheferna.

Igår blev jag intervjuad av lokalnyheterna. Det var också lite känslan av att gå på gungfly eftersom jag vet så lite än så länge. Men det är en stor sak med en helt ny profession i kommunen och jag är väldigt glad att de uppmärksammar det. Inslaget kommer i morgon. Jag kommer förmodligen att lyssna med aningens panik och kanske inte berättar för så många att det kommer...

Jag har som sagt var skrivit ner viktiga saker under sommaren och på tåget norrut härom veckan så läste jag en bok som heter "Struktur men hur? Handbok för skolbibliotekssamordnare" av Sofia Malmberg. Den är mycket matnyttig och jag blev ganska nöjd när jag insåg att faktiskt allt jag skrivit i min anteckningsbok fanns med som bra saker att göra i början när man ska bygga upp en skolbiblioteksverksamhet. Jag tycker själv att det pekar på en viss insikt i behoven som finns i min kommande profession och erfarenhet av hur man behöver tänka.

 Så har jag officiellt börjat på mitt nya jobb. Jag är helt slut efter första dagen trots att jag inte åstadkommit så mycket direkt. Ägnade ohemult mycket tid åt att peta in sim-kortet på nya jobbtelefonen på rätt sätt, öppna dataskärmskartongen och sådant där. 

Just nu känns allt förvirrat och oklart men det lär bli bättre, det brukar ju bli det.

Träffade två filialbibliotekarier också vilket känns bra. De kommer jag att samarbeta en hel del med i framtiden.

Boken jag vill tipsa om idag är en japansk fantasy. Och som alltid när författaren är från Japan så märks det, de har ett speciellt sätt att berätta och speciella historier att dela med sig av. Författaren heter Sosuke Natsukawa och boken heter "Katten som räddade böcker". Rintaru har bott med sin morfar och växt upp i hans antikvariat. Men nu har morfadern dött och Rintaru är helt vilse. Han går inte till skolan och väntar egentligen bara på att flytta hem till sin moster och att antikvariatet ska säljas. Men så dyker en katt upp och det är inte vilken katt som helst. Den kan prata och vill ha Rintarus hjälp. Handlingen är filosofisk och handlar mycket om människors relation till litteratur. Men det handlar också om vänskap och kärlek, att våga öppna sig för andra människor och ta klivet ut i världen. 

En speciell och bra bok.

 

 Jag ber verkligen om ursäkt för mitt otroligt långa semesteruppehåll men jag har inte använt en dator på i stort sett hela sommaren. Dels har jag inte haft så bra tillgång till någon dels har jag varvat ner och försökt ge hjärnan en riktig semester. Fast i ärlighetens namn så har jag surfat en hel del på telefonen. Den är svårare att bara nonchalera. 

Nåväl, vi har varit i Jämtlands inland i stort sett hela semestern. I den värmebölja som blev så har vi mest legat i sjön, på bryggan eller i en hängmatta. Vattentemperaturen var ljummen i flera veckor. Jag har läst en massa böcker. Som jag skrev i det förra inlägget så plöjde jag hela "Lilla huset på prärien"-serien. Även den sista;"De första fyra åren" har jag läst.

Nu har min faster gett sig in på "Anne på Grönkulla" och jag kände mig omedelbart väldigt sugen på den. Vi får se om det blir i höst eller om min läslust hamnar på någon annan stig, som den så oftta gör.

Annars har läsningen bjudit på högt och lågt. Den andra delen av "Timmerfolk"; "Blekjorden" av Ulrika Lagerlöf var precis lika bra som den först "Hjortronmyren"

Siv är nu gift med John och sonen Nils är ungefär tio år. Nils mobbas i skolan och har det inte bra där. Siv håller på att bli galen av känslan att livet bara består av att gå hemma och ta hand om familjen. Kärlekhistorien och minnena av Nila är gömt i ett hemligt rum i hennes hjärta som hon aktar sig noga för att öppna. 

John, som älskar Siv och vill att hon ska må bra, går med på att hon återigen blir kocka en sommar åt hans arbetslag. Mycket händer under den sommaren, både bra, och efteråt är inget sig likt.

I nutid träffar vi Eva igen, Sivs barnbarn. Hon har ett förhållande på distans med Mattias och trots att de har det väldigt bra så är inget enkelt. Hon jobbar fortfarande åt ett skogsbolag och slits mellan sitt jobb som innebär avverkningar och kortsiktigt vinsttänkande och vikten av att vara rätt om och bevara skogen och dess miljö.

Semester

 Så är det slutligen dags att titta in här en liten stund.

Jag har haft två veckors semester med nästan skärmfritt. Jag har knappt spelat mina telefonspel som jag annars är rätt beroende av. Det har varit väldigt skönt och avlappnande och otroligt välbehövligt. Sommaren började dock dramatiskt. Precis när vi var på väg norrut så kom nyheten att en familjemedlem åkt in på akuten. Vi blev lättade när det var en fraktur på ett revben och inte något annat. Så kom vi iväg. Någonstans vid Gävle kom hällregnet. Man kunde inte se vägen eller lyktorna på bilen framför. Det åskade och blixtrade och vi fick köra i 30 och 40 km /timmen i flera mil.

Okej, vi blir någon timme försenade sa vi till varandra efteråt men allt gick ju bra ändå. I Hudiksvall åt vi lunch, körde en bit och bestämde oss för att tanka strax före Sundsvall. Vi var otroligt nöjda med att vi bara skulle susa förbi Sundsvall för sedan är vi halvvägs. På Ljunganbron satte plötsligt motorbromsen in och mitt på bron stannade bilen!

Min 16-åring och jag fick panik men tack och lov för T som beordrade mig att ringa bärgning och dessutom hade stenkoll på var varningstriangeln låg. Det var fruktansvärt hett där vid sidan av motorvägen, bilarna körde förbi i 120 km/timmen ungefär och nästan ingen brydde sig om den där varningstriangeln. Fast en man stannade och frågade om vi behövde hjälp. Då hade vi redan beställt bärgning men blev ändå så glada att han frågade.

Bärgningsbilen körde vår bil till en verkstad och oss till ett hotell där vi övernattade. Det var otroligt varmt, ingen AC på det hotellet minsann, men ändå ganska trevligt.

Dagen efter fick vi hjälp efter ett antal timmar på verkstaden. Bärgaren råkade nämligen glömma bort att lämna bilnyckeln så vi fick vänta i typ fyra timmar innan han var färdig med förmiddagens uppdrag och kom med den. Det visade sig vara bränsleslangen som inte var ordentligt åtdragen så det var fort fixat.

Vi beslöt oss för att äta lunch innan vi fortsatte resan. När vi skulle starta bilen så var den helt död. Då kan jag säga att psykbrytet var vääldigt nära för oss alla tre! Nåväl, jag hade cykeln med mig så vi hakade av den från bilen och jag cyklade tillbaka till verkstaden, mekanikern hoppade in i sin bil, följde med och gjorde något provisoriskt under bilen så att jag kunde köra tillbaka den till verkstaden. Där visade det sig att bränsleslangen lossnat i båda ändarna. Efter en del pyssel kunde vi fara vidare. Så ett dygn senare än planerat anlände vi till slutdestinationen. 

Nämnde jag att bilens AC inte funkar så att jag var lika blöt som om jag duschat när vi kom fram samt var yr av överhettning?  Och drack flera liter vatten och ändå kände mig som en törstande kamel i öknen.

Jag överdriver inte när jag säger att det tog två dygn innan jag återhämtat mig.

Nu funkar det gamla bilskrället som det ska och en varningslampa som lyst i drygt ett år har slocknat. Så nu finns chansen att jag får den godkänd på besiktningen dessutom. Men jag har tydligt klargjort för den att det inte spelar någon roll. Jag kommer att göra slut inom en mycket snar framtid!

När detta trauma väl var över så blev allt bra och nu har jag haft två veckor med en mängd läsning flera bad i sjön varje dag och mysigt familjehäng.

Jag har befunnit mig på den amerikanska prärien. Tillsammans med Laura Ingalls Wilder har jag klarat mig igenom ett antal snöstormar (aningens absurt med tanke på den 30-gradiga värmen som varit här), gräshoppsinvasioner, och naturligtvis kärlekshistorien med Almanzo. Riktigt så magisk som när jag var elva är den inte och jag har haft väldigt jobbigt med synen på urinvånarna och synsättet att den vilda prärien ska tämjas. När bufflarna och vargarna, andra vilda djur och växter utrotas så är det något positivt även om Laura och pappa Charles sörjer det lite i smyg, vilket gjorde mig lite glad. Men när jag bearbetat de obekväma åsikterna och försonat mig med tanken att de inte visste bättre och kämpade utifrån sina förutsättningar så fastnade jag totalt, igen. Och jag har läst en massa fakta och tittat på bilder på nätet samt sett flera dokumentärer på Youtube. Det är något med Laura som trollbinder mig fortfarande trots att det är ungefär 40 år sedan jag lärde känna henne första gången. Däremot känner jag inget behov av tv-serien, som jag älskade så fruktansvärt mycket som barn, eftersom den är så långt ifrån sanningen. Kanske att jag vill se den någon gång i framtiden.

Nu har jag endast en bok kvar i serien, "De första fyra åren" och den har jag reserverat på biblioteket, min första reservation här...

Böckerna i serien är...

"Det lilla huset i stora skogen"

"Det lilla huset på prärien"

"Huset vid plommonån"

"Vid silversjöns strand"

"Farmarpojken"

"Den långa vintern"

"Den lilla staden på prärien"

"Gyllene år"

"På väg hem"

"De första fyra åren" (som jag inte läst än)

 Nu är jag inne på sista veckan...

Motivationen är rekordlåg. Städar hyllor och gallrar böcker, städar skrivbord och skriver överlämningar. Allt med känslan av att tiden stannat och jag vadar i sirap. 

I vardagsrummet ligger en stor hög med sådant jag ska ta med mig. Tur att min svåger också åker med egen bil så vi kanske kan få med oss allt det nödvändigaste (läs: böcker och garn).

Mitt i alltihop har målarfirman annonserat att om vädret blir bra så sätter de igång med målningen imorgon onsdag eller på torsdag. Prognosen säger att det ska bli högtryck; sol och varmt, så chansen finns att det verkligen påbörjas. Vi vet inte hur lång tid arbetet kommer att ta så just nu finns risken att T stannar kvar nästa vecka och övervakar. Han har jour på jobbet hela veckan så han tycker att det är okej. Om vi kommer iväg till helgen så kommer han ändå att vara tvungen att finnas till hands på distans.

16-åringen hänger med kompisar i stort sett oavbrutet. Han har haft övernattningsgäster flera gånger de senaste två veckorna samt att han själv sovit borta ett par gånger också. Trots det verkar han vara okej med att åka på Jämtlandssemester. Kanske har han fått sin dos av Uppsalakompishäng för tillfället. och i Jämtland sammanstrålar vi med kusinerna så det blir nog bra.

Bortsett från allt med flytten och det så är sommarens stora fråga (för mig); kommer han att läsa någon bok?!

Den som lever får se...

Jag läser just nu deckaren "Ett slags rättvisa", en Dalglieshdeckare av P.D. James, en gallrad bok från biblioteket som jag lagt vantarna på. Det började extremt segt. Mordoffret dog inte förrän efter 11 kapitel. Innan dess var det beskrivningar av olika karaktärer på advokatbyrån där offret, advokaten Venetia Aldrige arbetade. Flertalet gånger kände jag att det fanns en risk att jag aldrig skulle komma in i boken överhuvudtaget. Men så dog hon äntligen, poliserna kom in i handlingen och allt blev lite mer intressant. Nu snurrar det mycket i mitt stackars lilla huvud överlag så det går inte så fort framåt trots att mordutredningen är i full gång men det är kanske inte deckarens fel. Har kommit ungefär halvvägs.

 En dag närmare semestern...Imorgon är det plötsligt fredag igen och så sent som igår så tänkte jag att den här veckan tar aldrig slut.

I morse spöregnade det när jag åkte till jobbet men nu är det uppehåll och inte jättevarmt. Ganska skönt jobbväder.

Hemma hos har vi besök av målarfirman som ska måla om vårt hus. Från ingenstans meddelade de att de skulle komma och tvätta husfasaden inför målandet. Det var tur att de ringde nu och inte om två veckor för då hade vi hunnit åka på semester.

På jobbet dyker det med jämna mellanrum upp Kulturstödsböcker som vi får ta. Ja inte alla då förstås, det mesta hamnar i biblioteket för utlåning. 

Förra veckan la jag beslag på en som jag faktiskt redan har läst. Boken heter "Imorgon är jag långt härifrån Ett avskedsbrev till USA" och författare är Martin Gelin, utrikeskorrespondent som bott och arbetat i USA i över 20 år.

Han och hans amerikanska fru blev föräldrar och beslöt att lämna USA och flytta till Paris eftersom de ville ge sitt barn en tryggare och bättre uppväxt. Jag kan verkligen rekommendera boken. Det består av texter som förmedlar både Gelins kärlek till USA och hans bild av en trasig kontinent som på många sätt är på väg rakt ner i avgrunden.

Man får ytterligare en pusselbit till det gigantiska, mycket komplicerade pussel som är USA. 

Juli...

 Så är vi inne i juli och det är inte ens två veckor kvar innan vi får semester.

16-åringen har äntligen sommarlov på riktigt. I fredags gjorde han sista dag och då var sommarlägret slut och han fick i stället jobba på en fritidsklubb. Efter en något nervös start på dagen (för oss alla) då han åkte en hållplats för långt och fick knata tillbaka längs motorvägen så tror jag nog ändå att det blev ganska bra. Fast han har beklagat sig under de här två jobbveckorna över att det har varit så lite att göra. Jag sympatiserar med honom samtidigt som jag av erfarenhet vet att det kan vara svårt att hitta sysslor till sommarjobbare och praoelever.

Nu är det tre dagars jobb kvar på samma fritidsklubb. Men det blir inte förrän i augusti, veckan innan skolan börjar.

För mig blev helgen otroligt hektisk.

På fredagen var vi på en mycket trevlig middag hos svärmor.

På lördagen körde jag, med T som kartläsare till Stockholm för att hämta en tv som jag fått av min kusin. Allt gick bra även om vi naturligtvis missade en vänstersväng precis när vi skulle lämna motorvägen och fick köra genom Östermalm bland annat. Kartläsaren var besviken och kände att han inte levt upp till förväntningarna. Jag skulle snarare säga att det var Google maps fel som laggade och inte hängde med just där. Så många gånger som jag bråkat med Google-tanten (som jag lite bitskt brukar kalla henne) så vet jag att det kan bli fel. Även om det inte är något jag gärna erkänner så är mitt personliga problem att jag har uselt lokalsinne och ofta har en känsla av att Google-tanten har fel, väljer en annan väg trots min egen oförmåga att hitta bara för att inse att hon nog hade rätt.

Nåja, vi kom fram och fick vår tv som är otroligt fin, kan inte fatta att kusinen vägrade ta betalt för den. Hem gick allt mycket, mycket bra och det tog endast ett par minuter så var vi på rätt motorväg och kunde susa hem.

Så i söndags var det dags för en båtutflykt. Jag råkade få veta att det är en utställning i sommar på Skoklosters slott med Bridgerton-tema.

Alla som läst min blogg ett tag vet att jag är löjligt svag för Bridgertonböckerna och Netflixserien. Utställningen heter "Queen Charlotte" och består av dräkter, smycken tiaror och berättelsen om Queen Charlotte och hennes kung George.

Queen Charlotte på Skokloster

Min syster, systerdotter och jag åkte på en dagskryssning med lunch ombord, två timmar på Skokloster och sedan hem igen. Vädret var ljuvligt, strålande sol och bris. Ja, det var en otroligt lyckad dag och hemma ångrade min familj att de inte följt med. Trots att jag försökte locka med dem och sa att de ju inte behövde gå på utställningen men att det kunde bli en härlig båttur så trodde de inte att det var en utflykt för dem. I efterhand så kände de att det nog hade varit ganska härligt ändå.

Och en annan sak som jag inte räknat med var att jag fick lära mig att historien om Charlotte och George bygger på den sanna historien om kung George och drottning Charlotte som levde i England på 1700-talet.

Kung Georg III

Och som av en händelse så hade jag en bok med mig i handväskan som passade perfekt, nämligen 

"Georgiana Bridgertons skandal", den senaste delen i serien "Familjen Rokesby" av Julia Quinn

Och något har hänt med Julia Quinns böcker. Utan att kunna bevisa något så skulle jag säga att det här har hänt efter just boken "Queen Charlotte" Jag tycker mig märka att det har smugit sig in något nytt. De vackra , unga flickorna som är huvudpersoner är plötsligt mera bestämda och mångfasetterade. De har aldrig varit några små våp som bara vill bli gifta men nu tycker jag att de har ännu mer personlighet och egen vilja. Och i den här boken fanns det inte ens ett gigantiskt missförstånd som får de förälskade paret att tvivla på sitt förhållande och varandra. 

Jag gillar trenden att även feelgood moderniserar sig själv och blir mer jämställd.

Naturligtvis gick vi runt och tittade på själva slottet också som jag aldrig tidigare besökt. Mycket fint och intressant att se den dagen...

Min andra bok är också en feelgood som heter "Fröken perfekt" och är skriven av Maria Parkhede.

Det var en bra bok tycker jag även om det där onödiga missförståndet då plötsligt huvudkaraktären beter sig som ett våp och tror att hon måste offra all framtida lycka för ett helt orealistiskt problem tyvärr fanns med. Då, när det var sisådär 30 sidor kvar så kroknade jag en aning och blev på dåligt humör. Men innan dess var jag mycket positiv.

Tydligen är det andra delen i en serie så jag får väl ge mig på del ett och tre i efterhand.

Emma är en lågstadielärare som ska hjälpa sin lillebror som blivit sjuk genom att klä ut sig till Lissebergskanin och eskortera runt musikern Sam en hel dag på stan. Linus (lillebrodern) jobbar på ett eventföretag och det är Sams kompisar som hyrt kaninen inför Sams svensexa. 

Det ena leder till det andra under sommaren som följer och konstigt nog dyker Sam upp där Emma är med jämna mellanrum.

Absolut en bok jag rekommenderar för hängmattan eller badbryggan

Månadens dikt juli 2025

 Denna månad är jag ute i så god tid med månadsdikten att det inte riktigt är en ny månad ens. Men jag såg den här och tycker att den är så fin.

Morgonen dansar

i sitt festtält av fågelsång

Gröna lyktor svänger

Smekningar flyger

mellan träden

Solen kokar mat

i Jordens gryta

-Ingrid Sjöstrand-

Ur Skogen i trädet

 Äntligen är värmen här! Eller ja, nu tänker jag på alla andra som har längtat. Själv har jag varit ganska nöjd i smyg eftersom jag jobbar och därför föredrar ett svalt väder, även regn mottages tacksamt. Men mitt barn till exempel som sommarjobbar utomhus på ett barnläger har inte varit sitt gladaste jag under regn- och kallblåstdagarna. Till på köpet räckte inte lunchen häromdagen så han och den andra sommarjobbaren fick inte riktigt äta sig mätta. Det var ingen solstråle som kom hem då kan jag säga...

På söndag har jag, min syster och systerdotter tänkt åka båt till Skokloster och gå på en Bridgertonutställning! 

 Bridgerton på Skokloster 

Jag har anmält oss idag men inte fått bekräftelse att vi fått platser på båten så jag känner mig lite nervös. Det vore så härligt att få åka. I värsta fall kan man ta bilen men båtresan känns som en mycket viktig del av utflykten.

Annars så räknar jag ned till semestern. Efter morgondagens jobb är det två veckor kvar. Helt otroligt! Sedan vinkar jag adjö till Enköping och drar på nya äventyr.

En av alla mina poddar jag lyssnar på är 

P3-klassikern

och där pratade man härom veckan om 1300-talsklassikern "Decamarone" av Giovanni Boccaccio. 

Faktum är att samtalen i podden ofta får mig sugen på att läsa böckerna. Programledaren Emelie Rosenqvist är mycket inspirerande och det spiller över på gästerna.

"Decamarone" utspelar sig i Florens under pesten. Ett gäng ungdomar flyr staden för att komma undan pesten, håller sig i tio dagar på landet där de dansar, umgås och berättar lättsamma historier för varandra. Historierna, eller novellerna, är det som boken består av. Boken jag har läst är ett urval, gjort av översättaren, från 80-talet någon gång. Lättläst översättning ganska underhållande men jag känner mig nöjd och tänker nog inte nosa upp flera noveller.