Den här veckan kör vi lästema på jobbet. Tyvärr har inte mellanstadiet och högstadiet nappat direkt utan det är mest lågstadiet som har diverse läsaktiviteter. Det är naturligtvis kul men de läser så mycket ändå. Förra året var jag så nöjd eftersom vi fick igång de tröga, lite äldre eleverna. Men nu är det som det är. Jag är inte så taggad själv i år heller. Vet inte riktigt varför, livet kanske...? Imorgon ska jag i alla fall ha läsrast ute på skolgården. Har fixat förstärkare med mick från fritids och ska läsa den fantastiska bilderboken "Bulqash" har jag tänkt.

Den är skriven av den palestinska författaren Yara Bamieh. Jag citerar baksidestexten.

"Bulqash kommer på besök en gång om året.

De vilda kaninerna på ön väntar och längtar med bultande hjärtan.

Så äntligen kommer Bulqash! Han stampar två gånger i marken. Han tar ett skutt upp i luften, gör en volt och landar på händerna. Bulqash är upp och ner, och allt omkring honom är upp och ner."

Boken är hyllning till fantasin och det oväntade skulle jag säga. Och så här års när man ska stå ute och läsa en saga så passar den perfekt eftersom den inbjuder lyssnarna att delta; stampa, hoppa upp och landa. Egentligen ska man landa på händerna men det kan ju bli lite överkurs.

I söndags var vi på landet och höststädade. Jag stod dubbelvikt och klippte i rabatten med sekatör och yviga svep. Det var avslappnande och vilsamt men ajajaj vilken träningsvärk jag hade igår. Kunde inte röra mig utan ett UFF! Idag är det lite bättre men jag känner mig fortfarande stel som en okokt spagetti. De senaste veckorna har jag hållt igång träningen men det är ganska uppenbart att jag missat stretchingen.

Den senaste Lucinda Riley-boken som jag har läst är "Olivträdet". Av någon outgrundlig anledning hade jag väldigt svårt att komma in i den. Faktum är att det tog mig drygt en vecka att komma till kapitel två. Det var inte fel på handlingen och boken, det var min hjärna som inte riktigt kopplade på. Har läst ovanligt lite de senaste veckorna och det var länge sedan jag hade en lässvacka.

I alla fall. Huvudpersonerna är två i den här historien. Dels handlar det om Helena, gift trebarnsmamma med en hemlighet. Alltså, alla dessa hemligheter. Vad vore världen utan dem? Hemligheterna har gjort henne lite avståndstagande och svår att komma nära. Boken handlar också om Helenas äldste son, den 15-årige Alex, som skriver dagbok under just den här sommaren. Han har aldrig fått veta vem som är hans biologiska pappa och han är mycket bestämd över att ta reda på den saken. Helena har ärvt ett hus på Cypern av sin gudfar och där samlas familjen och vänner. Passande nog heter huset Pandora. När alla samlas så går det inte längre att gömma allt som hänt i det förflutna och kaoset är ett faktum.

När jag väl kommit igång med läsningen så var den lika bra som Lucinda Rileys böcker brukar vara.