I lördags drog jag med mig mina systrar, deras barn och min egen son till Lata pigan , en omtalad vintageaffär utanför Enköping. Jag har passerat skylten när vi varit ute med bokbussen och när en kollega tipsade om den dessutom så blev jag sugen. Utflykten blev mycket trevlig och det gläder mitt hjärta varje gång vi lyckas få med oss (nästan) alla tonåringar på äventyr, den yngsta i gänget fyller tretton till sommaren. Det händer, av förklarliga skäl, inte så ofta minsann.

Flera i gänget shoppade och sedan åt vi våfflor i våffelvagnen som stod i närheten.

På vägen hem visade jag dem mitt bibliotek vilket också var kul och naturligtvis tyckte de att det var fint! De hade nog inte vågat säga något annat.

På kvällen åt vi middag ihop, hela bunten,, vilket var länge sedan. Vi är lite i varsin torktumlare just nu känns det som. Att andas ut är en lyxvara som vi inte riktigt kan unna oss. Kanske blir det bättre till jul?

Jag läser och stickar, läser och stickar...

Kanske som sista bibliotekarie i Sverige har jag läst Jonas Gardells bok "Till minne av en villkorslös kärlek". För mig var det exakt rätt tidpunkt att läsa den. Boken är en blandning mellan biografi och roman skulle jag säga. Den handlar mest om Ingegärd, Jonas mamma men också en del om släkten. Ingegärd var uppenbarligen en mycket säregen människa vars viktigaste motto i livet var att få vara fri, kosta vad det kosta ville! Inte helt enkelt i hennes värld med tanke på den generation hon tillhörde och att hon och familjen dessutom tillhörde frikyrkan. Familjens och släktens motto var att det verkligen inte fanns svaghet i deras gener vilket, liksom Ingegärds frihetsbehov, ställde till det många gånger.

Inte nog med att Jonas Gardells mor var egensinnig från början, hon drabbades också av Alzheimer vilket inte gjorde saken enklare. Det som jag uppskattar så mycket med hela historien är all kärlek och humor. Trots att Jonas Gardell suckar och pustar och med en mycket torr humor beskriver olika situationer så behöver man aldrig tvivla på att han verkligen älskade och förstod sin mor. Att ha nära människor som blir dementa är inte lätt på något sätt, men om man orkar fnissa lite åt allt knas som kan uppstå så tror jag att man blir lite mer försonande överlag. Sedan har jag en förkärlek för tanter och i synnerhet de som struntar i vad gubbarna säger. Gubbar kan också vara excentriska och  knasiga minst sagt men de är oftast inte lika roliga på det där torra och kompromisslösa sättet. Gardell själv är möjligtvis ett undantag men han tar så mycket plats vilket kan göra mig aningen utmattad ibland!