Eftersom min hjärna just nu är som en surrande bikupa så orkar jag inte med några djupdykande tankeväckande böcker. Så därför har jag nu, under ett par dagar, gått omkring med Herman Lindqvists mycket torra, något nasala och i vissa lägen något täppta röst när han läser sin egen bok "Madame de Pompadour". Det känns fullständigt tryggt och förutsägbart. Livet i Versailles på 1700-talet kan inte bli fel. Den franska revolutionen har inte ens inträffat och det handlar om hovlivet, olika slott, en kung som jagar, umgås med sina älskarinnor och smider hemliga planer. Visst är det krig, skandaler, sjukdomar och död, men på ett väldigt lagom avstånd. Jag gillar ju historia och att få en inblick i historiska personers liv.