H och jag är på sportlov och det fattas verkligen inte snö, till skillnad från i Uppsala där allt bara var  grått och regnigt. Vi har skottat snö. Jag har sparkat och H har vadat i djupsnö.
Jag hann aldrig läsa klar "Analfabeten som kunde räkna" utan fick lämna tillbaka den till biblioteket efter att ha avslutat kapitel sjutton. Ska ställa mig i kö på den igen.

På tåget läste jag "Blå skymning" av Joan Didion. För några år sedan läste jag hennes bok "Ett år av magiskt tänkande" som handlade om året efter att hennes man fallit ihop vid matbordet och dött. Jag tyckte att det var en okej bok, men den här var bättre. Joan Didion skriver om saknaden efter adoptivdottern som blev sjuk och dog ung och nygift. Hon berättar om hur hon själv åldras och hur hon inte vill minnas eftersom det gör allt för ont, men hur det är omöjligt att låta bli. Vi får följa historien ända sedan den dagen i augusti 1966 då Joan Didion och hennes man hämtade dottern på sjukhuset. Egentligen känns det fel att etikettera den här boken som en biografi, men jag vet inte riktigt vad jag annars ska kalla den.