Nedräkningen har börjat

Tänk dig att du springer Tjejmilen. Du har klarat av sisådär 9 kilometer och 600 meter. Det är alltså inte direkt mycket kvar. Benen är så trötta att de nästan viker sig. Du har utvecklat tunnelseende och har bara blick för målskylten där framme. Blodsmaken i munnen kom ungefär samtidigt som mjälthugget för ungefär tre kilometer sedan. Trots att förnuftet säger dig att du kommer att klara av det här så känns det ändå som en omöjlig prestation att ta sig i mål.
Ungefär så känner jag nu...
Varje morgon sitter jag på bussen och är så trött att jag har ont i kroppen. I måndags kväll var det stort luciauppträdande av min klass för alla föräldrar och andra familjemedlemmar. Igår morse var jag på jobbet en kvart tidigare än vanligt för att assistera lucia och tärnor med allt från att knyta glitter till att servera apelsinjuice när de höll på att svimma av syrebrist och spänning. Då skulle de nämligen lussa för skolkompisarna. Jag är i alla fall mycket stolt över mina elever. De sjöng strålande vackert och gav allt vid varje uppträdande (totalt fyra)

Imorgon och på fredag är det terminsavslutning på engelskursen. Det blir två späckade heldagar med trevlig middag imorgon kväll och grammatikprov på fredag morgon.

Mållinjen ligger på onsdag om en vecka då det blir jullov!!!
Bokhögen med sådant jag längtar efter att läsa växer för varje dag och även om jag inser att jag inte kommer att hinna läsa mer än toppen på isberget så är det en härlig känsla att veta att det snart FINNS tid till en bok.

Idag damp det ner en paketavi och jag längtar tills jag ska hinna hämta ut det gröna julpaketet. Det blir som en extra julafton när det kommer.
Nu ska jag gå och väcka T som ägnat sig åt att lägga H i över en timme. Varje kväll slutar det med att den som inte nattar får gå och väcka den andre. Så det är inte bara jag som känner mig lite trött just nu.