Jaha, nu har jag läst färdigt "Frostnätter". Jag var mycket nyfiken på att få veta hur Erlendur skulle få ihop alla trådar, men han lyckades förstås som vanligt. Slutet överraskade mig och det är alltid roligt. Deckare där man mitt i förstår hur det ska sluta är inget vidare.
Imorse började jag på en ny bok, en riktig pärla tror jag. Den heter "Igelkottens elegans", skriven av Muriel Barbery. Det är en fransk bok som handlar om portvakten Renèe Michel, som låtsas vara, precis som fördomarna om hur en portvakt är, obildad och argsint, medan hon egentligen lyssnar på klassisk musik , läser djuplodande litteratur och äter god mat. I huset där hon arbetar bor också den superintelligenta 12-åriga flickan Paloma Josse som föraktar vuxenlivet och har bestämt sig för att ta självmord på sin trettonårsdag för att slippa leva med livets förljugenhet. Jag har inte hunnit läsa mer än så (sedan vaknade H), men jag känner redan att det är en lovande bok...
Vilken titel, tänkte jag då jag såg boken första gången, den måste jag läsa. Men ännu har jag inte kommit till skott. Berätta, berätta hur den är!!!!
SvaraRaderaJag tycker att den är en av Arnaldur Indridasons bästa deckare! Den handlar om en kvinna som tar självmord. Ingen tycker att det är konstigt eftersom hon varit djupt deprimerad under en längre tid. Erlendur tror egentligen också att det är självmord, men kan ändå inte låta bli att gräva i historien. Parallellt med denna utredning börjar han gräva i två fall med ungdomar, en ung kvinna och man som försvann för 30 år sedan. Det enda sambandet mellan dem är att de försvann ungefär samtidigt. Erlendur har alltid varit fascinerad av försvinnanden, sedan han tappade bort sin bror i en snöstorm på fjället. Titeln på boken hänvisar till en del av upplösningen av det hela, det är allt jag kan säga utan att avslöja alltför mycket. Läs den! Den är jättebra!
SvaraRadera